Vikingarna, som en gång fruktade drakar, har nu lärt sig att leva tillsammans med – och älska – dem. I den tredje och avslutande delen (?) av ”Draktränaren”-serien får Hicke och de andra byborna i Berk också lära sig en bitterljuv läxa som handlar om nödvändigheten av att kunna släppa taget om det man håller kärt.
På vägen blir det så klart fullt av humoristiskt färgade men också allvarliga äventyr, som bygger på böckerna av Cressida Cowell.
Och så får nattfasan Tandlöse sitt livs överraskning. Den svarta draken är tydligen inte den enda i sitt slag. En vit nattfasa dyker upp och sötchocken blir total.
Den dramatiska motorn i filmen är dess svagaste del. En enormt ond drakjägare vill fånga alla drakarna och det känns som ett lite fantasilöst men tydligen nödvändigt ont för att få frossa i allt som är så underbart.
Framförallt är den visuella storslagenheten genomgående imponerande. I sekvenserna med de två kära nattfasorna glimrar det verkligen till. Långa ordlösa scener där deras glittrande fjäll och härliga flygturer skapar filmmagi kommer att leva länge i minnet, liksom en underbar final som också lyfter helheten.
Där och då föds också en episk känsla för alla som har följt den en gång så valpiga Hicke genom ungdomsåren. I början av ”Draktränaren 3” har han funnit sin plats som hövding för byn Berk och tvingas börja fatta vuxna beslut. Den långsamt växande kärleken till den retfulla Astrid får nu också blomma ut.
Den första filmen i serien kom 2010, vilket många i den dagsaktuella målgruppen förstås kan ha missat. Visst kan man ifrågasätta trenden med ständiga uppföljare och den profithunger som det ofta signalerar. Men den stora frågan den här gången är väl om majoriteten av publiken är medveten om vilken sällsynt fin story som har berättats genom hela trilogin? (TT)
