Smarta introduktioner redan under förtexterna är ett säkert sätt att bygga upp förväntan och snabbt fånga publikens hjärtan. ”Game night” är ett skolexempel på hur lyckat det kan bli, på bara några minuter sätts tonen och vi får möta Max och Annie, som är lagledare för varsitt quiz-lag. När de samtidigt svarar på frågan om vad den lila i Teletubbies heter uppstår kärlek vid första ögonkastet.
Tärningen är kastad och kvickt och tjusigt landar vi i nutid där paret träffar sina närmsta vänner varje vecka för att spela spel ihop. En kväll dyker Max idoliserade storebror Brooks upp efter en tids frånvaro och propsar på att få arrangera en spelkväll.
Brooks överraskar med ett avancerat rollspel, i ett spelföretags regi. När några gangsters dyker upp och utför en kidnappning tror gänget inledningsvis att det ingår i leken. Vad som följer är ett kaosartat spektakel där nya vändningar dyker upp snabbare än en nyrik fingerborgsmiljonär kan bygga hotell på Norrmalmstorg.
Formeln med ett medelklasspar som slängs in i en gangsteruppgörelse är såklart i grunden fånig och inte obekant, tror den användes senast i den sega Tina Fey och Steve Carell-rullen ”Date night” (2010). Syftet med en här typen av film är alltid att få svennebananen att hitta tillbaka till kärnfamiljspulsen och inse hur bra livet är i den välmående förorten.
I den här versionen bjuds det dock på tillräckligt många okomplicerade garv att det går att svälja både den osannolika premissen samt tillhörande ideologi. Framförallt beror det på att kemin är så lyckad mellan den alltid ljuvliga Rachel McAdams och träigt smårolige Jason Bateman.
Deras förhållande i ”Game night” är byggt på gullighet och en likadan typ av nörderi, inte på kylig animositet, som så ofta är fallet i nutida amerikansk komedi. Den inledande förtextkvickheten håller inte riktigt hela vägen men tillräckligt länge för att bjuda på en avslappnat rolig stund. (TT)