Mike Newell regisserade en gång i tiden en av de bästa romantiska komedierna som finns; ”Fyra bröllop och en begravning”. Det är en fantastiskt spretig pärla som lyckas kombinera nutid, charm, skratt och några droppar äkta känsla till en genuint underhållande helhet.
Om man tar den filmens storslagna fluffighet och torra, humoristiska replikskiften och sedan tänker på hur det receptets totala motsats skulle kunna se ut, då får man ganska snabbt just en potatisskalspaj. Det där goda innehållet, som mättar och kan varieras är borta och kvar finns det ganska menlösa skalet.
Historien handlar om författaren Juliet Ashton (Lily James), som efter krigsslutet börjar brevväxla med Dawsey, en litteraturintresserad bonde på den lilla kanalön Guernsey, som drabbades hårt av tyskarnas ockupation. Hon sällskapar med en rik amerikan som överöser henne med rosor och vips, en vräkig diamantring (ni fattar redan hur superytlig han är va?). Nyförlovad reser hon ändå till Guernsey för att träffa den där kultiverade bonden (gissa om han är ung, snygg, klok och singel?) och det litterära sällskap som han tillhör.
Väl på plats blir hon indragen i sällskapets djupa krigssår och i stället för att åka hem igen börjar Juliet reda ut vad som egentligen har hänt med den medlem i sällskapet som fortfarande saknas. På någon nivå handlar historien om självständiga kvinnor som kämpar för att hitta sina egna röster. Men det spåret är inte särskilt radikalt, de romantiska förvecklingarna går precis som förväntat och dramatiken känns aldrig på riktigt. Och den där pajen verkar ju oätlig.
Mike Newells ”Guernsey” är nu inte så tråkigt att man blir provocerad. Den är bara så medelmåttigt tillagad att vore det inte för att den här filmen med lätthet vinner priset för årets mest svåruttalade filmtitel så vore den snabbt totalt bortglömd. (TT)