Drama
Regi: Kay Pollak
Med: Frida Hallgren, Lennart Jähkel, Niklas Falk.
Åldersgräns: 11 år
Visas i Bestorp, Horn, Linköping, Mjölby, Motala, Norrköping, Skänninge och Ödeshög
”Så som i himmelen” blev en enorm biosuccé, men också en av de största vattendelarna i svensk filmhistoria. Uppföljaren bjuder på mer av samma sak.
Omge dig med människor som ger dig energi, och gör dig av med energi-tjuvarna. Det låter som en klyschig rubrik i ett sämre livsstilsmagasin, men är grundbudskapet i en nyandlig rörelse där individen står i centrum. Ett slags framgångsteologi utan Gud, där medmänniskorna reduceras till positiva eller negativa inflytanden – till verktyg eller hinder.
Ingenstans formuleras denna världsbild så tydligt som i Kay Pollaks filmer ”Så som i himmelen” och ”Så ock på jorden”.
I den första filmen fick vi följa stjärndirigenten Daniel (Michael Nyqvist) som flyttade till Norrland och förlöste en hel kyrkokör, medan kyrkans ondskefulla företrädare gjorde allt för att sätta käppar i hjulen.
I uppföljaren ska hans älskade Lena (Frida Hallgren) ta över. Men först ska hon föda hans barn – en inledningsscen som sätter tonläget för hela filmen. Det svettas och skriks och gapskrattas och bråkas, så att hela högtalarsystemet vibrerar. Den nyfödda bebisen gör dock inte så mycket väsen av sig, han ligger mest och sover i en vagn medan Lena tar sig an nya utmaningar.
Hon får i uppdrag av prästen Stig (Niklas Falk) att styra upp musiken i kyrkan, som blir allt tommare om söndagarna.
Hennes konkurrent är en arrogant storstadskantor som vill ta in en proffskör till kyrkans jubileum. Men Lena låter sig inte hunsas, hon bestämmer att den lokala kören minsann ska klara av att sjunga Händels ”Hallelujah!”. Kosta vad det kosta vill.
Det är sällan jag blir riktigt förbannad av att gå på bio. Det ju trots allt bara film, låtsaslek som vill skrämmas eller roa, beröra eller uppröra. Men när en film blir en sådan uppenbar bärare av en ideologi, när den delar upp människor i onda och goda, när man måste omvändas för att få finnas till – då får jag nästan svårt att andas i bio-fåtöljen.
Därtill är manuset slarvigt, Lena hoppar mellan sinnesstämningar så att man blir sjösjuk och ibland känns det som om någon tagit en stor tugga ur filmen, när beteenden och vändningar förblir oförklarade. Flickan med skärsår i armarna blir botad från sin ångest efter en körlektion, den sippa kyrkvärden Siv behöver bara en puss för att börja klä sig i blommiga klänningar. Allra värst blir det i slutscenen, men då är det ju i alla fall snart över. (TT)