Drama
Regi: Nima Javidi
I rollerna: Payman Maadi, Negar Javaherian, Roshanak Gerami.
Åldersgräns: 15 år
I en lägenhet i Teheran råder spänd förväntan. Om bara några timmar ska paret Sara och Amir kliva ombord på ett plan till Melbourne, där de ska bo i tre år. Telefonerna ringer ständigt, släktingar och vänner dyker upp med avskedspresenter och förmaningar.
Inne i sovrummet ligger en oväntad gäst. Grannfamiljens barnvakt dök upp med andan i halsen och bad Sara och Amir att passa den nyfödda Tina i en timme, och nu är hon försenad.
Det är upptakten till Nima Javadis drama, och så långt vilar en mysig vardaglighet över reseförberedelserna. Men snart tar filmen en fruktansvärd vändning som förvandlar deras uppsluppna förberedelser till en ren mardröm.
Det är en twist som är värd att hålla hemlig eftersom den utgör grunden för filmens förödande chockverkan. Men så här mycket kan sägas: Ni som lever nära små barn ska betrakta er som varnade.
I skuggan av katastrofen framträder det till synes harmoniska paret Amir och Sara i alla sina nyanser. De agerar omväxlade irrationellt och iskallt rationellt, snärjer in sig i lögner, plågas av samvetskval och anklagar varandra. Genom dem får det moraliska dilemmat kött och puls. Trots att filmen utspelar sig i en helt vanlig lägenhet är det som att befinna sig i en krigszon, där de ringande telefonerna känns som granatexplosioner. I smärtsamt långsam realtid får vi följa deras våndor.
Någonstans i mitten av filmen börjar jag upprepa mantrat ”det är bara en film, det är bara en film”, men det är fruktlöst. Det är så välspelad och realistiskt att det är omöjligt att distansera sig. Det som på ytan ser ut som ett stillsamt kammarspel blir en nästan outhärdlig filmupplevelse – och samtidigt så fruktansvärt skickligt gestaltat att den stannar kvar länge, länge. (TT)