Den före detta professorn John (Donald Sutherland) glider in och ut ur demens och hans fru Ella (Helen Mirren) äter mycket piller och bär peruk om dagarna. Hälsan är inte på topp men paret vägrar att låta sig begränsas och köras med av sina medelålders barn.
En morgon har de under nästan kuppartade former dammat av den gamla husbilen och gett sig av, mot Florida och Hemingways hus i Key West.
Med John framför ratten blir det en vinglig resa men Ella kämpar hårt för att de ska lyckas med sitt företag. I ett klassiskt roadtrip-upplägg får paret möta glädje och sorg längs vägen och likt små punkter på kartan kan paret bocka av väntade mot- och medgångar av både praktiska och emotionella slag.
Italienske regissören Paolo Virzi (”Girighetens pris”, ”Galna av lycka”) gör sin första amerikanska film och han verkar småförtjust över all americana, som hamburgerbarer, övervikt och Trump-mani. Filmen blir också en sorgesång över Amerika i stort, där intellektualism inte längre verkar ha så mycket värde. Precis som akademikern John har blivit lika omodern som den Winnebago-husbil från 1975 som han och hustrun åker runt i, har även USA tappat stinget. Den enda som på allvar bryr sig om Johns vurmande för språk, poesi och Hemingway är en tjej som visar sig ha skrivit en avhandling om ”Den gamle och havet”. Hon serverar parets frukost.
Samtidigt är detta egentligen mest Ellas film. Det är hon som måste ta hand om John, hon undrar ständigt ”vad som försiggår i ditt huvud” och blir lycklig när han, hennes make, dyker upp ur dimmorna och kommer tillbaka till henne i korta stunder. Varje kväll på resan spänner hon upp ett lakan i träden på de natursköna campingplatser de stannar vid, och visar diabilder för John, som ska påminna honom om deras gemensamma liv.
”En sista semester” är en rörande finstämd film om livet, demens, kärlek och förlåtelse och en vemodig påminnelse om hur snabbt åren går. (TT)