Det börjar bra: En man i sympatiska mustascher och sorgsen blick sitter i ett polisförhör och inleder med ”det är en lång historia”. Nedsjunken i en biofåtölj har man inte bråttom och när en skröna börjar så lovande som ”Bakom masken” – där vår berättare blir räddad till livet på slagfältet genom att andas in luft genom mulen på en häst i den grusfyllda grop han hamnat i – då stiger förväntningarna.
Sedan blir Albert, som han heter, uppdragen ur gropen av soldaten Edouard, som strax efter blir skjuten i ansiktet av tyskarna och hamnar på sjukhus. Vanställd för livet tar han tillfället i akt att klippa banden till sin familj och med hjälp av Albert får han en ny identitet.
En generellt pigg kamera och en fantasifull stämning i Jean-Pierre Jeunets anda skildrar Edouards förvandling från blodslafsig invalidpatent till morfinberoende zombie, till kreativt geni med en plan om konstlurendrejeri på hög nivå. Han skapar olika ansiktsmasker för olika tillfällen. Det är riktigt roligt att se.
Hans bakgrundshistoria med en dyster fader, spelad av Niels Arestrup, oförmögen att visa kärlek, är också filmens kärna. Det är en fin historia som egentligen rymmer en stor känslomässig potential men som bara precis hinner blomma ut innan det är dags för eftertexterna.
Regissören Albert Dupontel, som också spelar soldaten Albert, lyckas inte balansera historien, fokus hamnar obegripligt ofta på hans egen, ganska trista rollfigur samtidigt som ett myller av intriger och andra personer också kämpar med armbågarna för att ta plats i historien.
”Bakom masken” är en filmatisering av Pierre Lemaitres roman ”Au revoir la-haut”. Den är på nästan 600 sidor och det är lätt att föreställa sig hur manusförfattare och regissör har fått brottas med grundmaterialet för att göra den här filmen, som visserligen är roande men inte riktigt förmår att bli en fungerande helhet. (TT)