Platt och övertydlig trots amfibiesex

En riktig lågoddsare på Oscarsgalan verkar bli Guillermo del Toros nya ”The shape of water”. Filmen är nominerad i 13 kategorier, däribland bästa film. Kritiker världen över har gått i spinn över denna förvisso filmiskt rika fantasyromans i kalla kriget-miljö. Och många kommer säkert att se den i hopp om att få en dos av Guillermo del Toros patenterade lägereldssagoberättande, fullt av trasiga antihjältar med tillhörande skräckmys.

Men tro inte på hajpen den här gången. Visst, det börjar inte så tokigt. del Toro tänder sin brasa med en drömsk inledning om en ensam, udda kvinna, en ”prinsessa utan en röst” och bjuder på en atmosfärrik inramning i blekgrönt, fullt av patos för de förtryckta. Men ganska snart blir storyn övertydig och lite småtradig, trots att den chockar med amfibiesex.

Eliza (Sally Hawkins) är stum och gullig och jobbar som städare på en topphemlig anläggning. Den styrs av en sadist (Michael Shannon), som är mycket upptagen av att vara patriarkalt helylleamerikanskt heteronormativ. (Fattar ni, vem är det som är ett monster här egentligen, va?).

På anläggningen finns nämligen en infångad, underlig människolik fiskvarelse med grönskimrande fjäll och snälla ögon, som blir ett slags projektionsyta för förälskelse, rädsla och äckel. Eliza blir vän med varelsen och likt Elliot i ”ET” lär hon känna sin nya vän genom att mata den och spela musik för den. Filmens finaste stunder äger rum när deras band stärks genom kokta ägg och Benny Goodman-jazz.

Teman som återkommer i Guillermo del Toros filmer är sorg, saknad, ensamhet och utanförskap. Den här gången säger han sig ha gjort en saga för vuxna men förutom inslagen av onani (jo, Eliza har en mycket strikt rutin med bad, äggkokning och onani innan hon går till jobbet) och det fuktiga men mycket oerotiska fisksexet är ändå resten av innehållet lika nyansfattigt som en sedelärande lågstadiehistoria om gott och ont. (TT)