Tonåriga Katie är gullig, artig och enormt serviceinriktad i allt hon gör. På fiket där hon jobbar tar hon hand om alla kunder med ett ständigt, äkta, leende. Hon sminkar sin nedgångna mamma inför dennas dejter, betalar glatt hyran för husvagnen där de bor, tror på kärleken och sin egen framtida dröm – att jobba som frisör i en storstad. ”Kanske inte så märkvärdigt men jag gillar att få folk att känna sig fina”, säger hon till den snälle stamkunden Bear.
Sedan ligger hon med Bear, mot betalning. Just det, Katie är också byns inofficiella prostituerade. Hon tackar ja eller nej till att bli ”skjutsad” hem av den stadiga manliga kundkretsen som ivrigt ställer upp med bilar medan pengahögen, som ska göra hennes drömmar verklighet, växer i skolådan under sängen. Allt med samma goda humör, Katie är noga med att tacka ordentligt efter varje skjuts.
Filmer om goda och glada prostituerade brukar inte vara särskilt bra. Antingen är de obehagligt romantiserande eller bara obehagliga. ”Katie says goodbye” blir något annat, tack vare ett ovanligt känsligt handlag från alla inblandade. Olivia Cooke i huvudrollen är kanske det viktigaste svaret på varför det här vanskliga upplägget faktiskt fungerar. Hon är helt självlysande och har samma galet naiva och söta utstrålning som en gång Audrey Tautou i ”Amelie från Montmartre”.
Det blir en mental prövning att följa denna nästan helgonlika varelses färd mot avgrunden. För på något annat sätt kan det väl inte sluta? Speciellt när den knäpptysta ex-fången Bruno dyker upp och Katie blir över öronen förälskad, drar man öronen åt sig och tänker att nu, nu exploderar den här lilla charaden.
Utan att avslöja för mycket så går det ända att slå fast att fattiga tonåriga prostituerade inte har det lätt i livet. Men superoptimisten Katie är av hårt virke och ”Katie says goodbye” en helt oväntat uppfriskande upplevelse om att ta sig rätten att själv definiera vem man är. (TT)