En mamma med två tonåriga döttrar rullar upp till ett kråkslott som har efterlämnats av en gammal faster. Huset är fullproppat av knarriga golv, mer eller mindre trasiga dockor, vindlande korridorer och spindelväv. ”Du skojar”, säger en av döttrarna surmulet inför utsikten att bo i det här surrealistiska helvetet, som varenda människa med åtminstone lite självbevarelsedrift skulle fly ifrån på stört.
Dottern riktar frågan till sin mamma men det är också en fråga som man som publik måste ställa till filmskaparna. För visst måste det vara nåt lurt på gång när man redan i inledningen tar till så uppenbara skräckfilmsklyschor som blinkande lampor, en läbbig källare och en glass/godisbil som kör runt och liksom bara skriker pedofilringsvarning?
Det som inträffar är följande: Familjen attackeras av en totalstörd och våldsam invaderande duo med nåt slags märklig Marilyn Manson- och Shrek-aura över sig. Efter en blodig uppgörelse växer den ena flickan upp och blir en hyllad skräckförfattare. Mamman och den andra systern bor kvar i huset, svårt traumatiserade av händelsen. Men är hemskheterna verkligen över? Jo, någon sorts tvist dyker upp ungefär halvvägs. Men då han man slutat bry sig för länge sedan.
För grejen är att filmskaparna inte skojar. Det finns ingen blinkning till publiken som kan mildra det våld som systrarna utsätts för.
I genren ”rape/revenge”, som också kan vara påfrestande att se, kommer åtminstone katarsis när den misshandlade kvinnan tar fruktansvärd hämnd på sina plågoandar. Men inte ens det kan den här extremt tveksamma filmen bjussa på. Det är bara gravallvarligt, blodigt och superstört frosseri av sexualsadistisk natur som bjuds. Punkt. Skurkarna och deras böjelser är ett helt kapitel för sig men kortfattat: Det som möjligen kunde passera för tjugosex år sedan i ”När lammen tystnar” uppfattas bara som osmakligt, omodernt och transfobiskt i dag. (TT)