I ”Mellan väggarna” (2008) skapade Laurent Cantet en nästan dokumentär känsla av ett explosivt klassrum där en ambitiös lärare med goda intentioner krockade med verkligheten. Starka rollfigurer och en realism som kändes helt äkta belönade filmen med Guldpalmen.
Tio år senare är verkligheten inte mindre komplicerad för unga, mångkulturella fransmän. Inte minst har den nya dimensionen med terrorattacker i landet ökat på de politiska spänningarna. Det blir snabbt tydligt i ”Gruppen”, som också kretsar kring en lärare och en grupp elever. Under en sommarkurs i den lilla kuststaden La Ciotat ska de tillsammans skriva en roman, det ska bli en thriller om ett mord beslutar de snabbt.
De arbetslösa ungdomarna guidas i skrivandet av läraren och författaren Olivia Dejazet, som de i smyg driver med på grund av hennes tjusiga Paris-dialekt. Hon försöker få dem att känna en samhörighet med stadens stolta arbetarklassarv, vilket inte blir lätt då de flesta av dem knappt var födda då det stora varvet lades ned.
Ensamvargen Antoine provocerar de övriga i diskussionerna med sina utläggningar om muslimer och lusten att döda för dödandets skull. När han läser upp ett stycke om ett blodigt massmord blir Olivia oroad men också intresserad, inte minst ser hon en möjlighet att spetsa till sitt eget skrivande genom att använda sig av honom.
Ungefär halvvägs tar alltså ”Gruppen” en lite oväntad vändning, bort från det socialrealistiska in i ett mer thrilleraktigt territorium, kittlande nog det spår som eleverna ägnat så mycket tid åt att diskutera. Teorierna blir verklighet på ett stiligt sätt och samtidigt gör Cantet ett ärligt och förmodligen ganska realistiskt försök att beskriva en av vår tids mest skrämmande typer: Den ensamme, uttryckslösa killen som i det tysta framför datorn är på väg att radikaliseras. Det är ett kyligt porträtt som stannar kvar länge. (TT)