Krigsdrama
Regi: Francis Lawrence
I rollerna: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Julianne Moore med flera
Åldersgräns: 11 år
Det var i mars 2012. ”The hunger games” hade precis haft premiär och jag satt på en buss och tjuvlyssnade på två mammor som hetsigt diskuterade filmen. ”Den handlar om barn som mördar barn!” fastslog en av dem upprört, och väninnan höll med om att det var högst olämpligt för deras tonårsdöttrar att se filmen.
De påminde mig om människor som bara läser rubriken på tidningsartiklar och sedan tvärsäkert diskuterar innehållet. För hade mammorna brytt sig om att kliva in i sina barns världar och faktiskt läsa Suzanne Collins romaner så hade de upptäckt att det knappt finns någon lämpligare läsning för en receptiv tonåring.
Böckerna och filmerna om Katniss Everdeens upplevelser i den framtida diktaturen Panem ställer läsaren och biobesökaren inför stora och svåra frågor om förtryck och uppror, om makt och medmänsklighet. Det är en berättelse som vill väcka unga människor ur politisk dvala.
Allt detta blir särskilt tydligt i denna fjärde och sista film, där Panem står inför ett fullskaligt inbördeskrig. Rebellerna är enade mot huvudstaden, men i takt med att de rycker fram suddas gränserna ut mellan ond och god. Krigets logik gör alla till barbarer.
Katniss (Jennifer Lawrence) blir alltmer obekväm med den propagandaroll som rebellernas ledare Alma Coin (Julianne Moore) vill trycka in henne i, och bestämmer sig för att själv söka upp diktatorn Snow och döda honom. Med sig på resan har hon barndomsvännen Gale och den sköre Peeta, bundsförvanten från Hungerspelen som har torterats till oigenkännlighet av Snow.
Detta triangeldrama är egentligen det minst intressanta i berättelsen – Katniss torde ha viktigare saker att fundera på än vem hon ska hångla med. Men den påminner oss om hur förtvivlat ung hon är, en trygghetstörstande barnsoldat med förfärliga upplevelser i bagaget.
Genom hennes ögon får vi se det moderna krigets smutsigaste sidor: det mediala tjuvspelet, utnyttjandet av massornas hämndbegär och revoltörernas hemliga maktlystnad. Inget dåligt diskussionsunderlag för den som vill försöka förstå sig på världen 2015. (TT)