Två små flickor sitter i ett omkullvält träd. I bakgrunden skymtar en trafiktung väg och några slitna motell, piffade i pastelltunga färger. De har precis fått en ranson välgörenhetsbröd och brer girigt på jordgubbsmarmelad. Njutningen är total där de sitter och dinglar med benen och obekymrat slickar av den söta sylten.
Scenen ringar så fint in vad "The Florida project" handlar om: Barnens naiva tillvaro, full av under och äventyr i kontrast till den hårda och fula tillvaro som omringar dem.
Motellen ska inte hysa permanenta hyresgäster men det är mest en formalitet och där bor folk som är mer eller mindre utslagna. Inte minst Moonees kaxiga mamma Haylee (fantastiskt spelad av Bria Vinaite). Hon är knappt själv en vuxen och röker mest på när hon inte hamnar i bråk.
Regissören Sean Baker har sagt att han har velat skildra den gömda hemlöshet som finns i USA. Och platsen han valt för sin subtila samhällskritik är väldigt lyckad. Trots den ironiska närheten till Disney World utspelar sig den bökiga och högljudda Moonees (Brooklynn Princes) liv i en helt, både bokstavligen och andligen, annan värld. Till hennes kvarter kommer bara turister som råkat boka fel och de flyr därifrån så snart de kan.
Skildringen av Moonees liv är så ömt, vildsint och rolig att man rycks med från start. Kameran håller sig ofta till ett barnperspektiv, vilket gör det här till en glad, fartfylld film.
Där finns glasskiosken där man kan få gratis glass med lite tur, kompisar i mängder och en snäll vaktmästare (Willem Dafoe i Oscarsbelönad och utsökt biroll) som trots ett kärvt yttre slänger ett välbehövligt vakande öga efter barnen.
Som vuxen inser man snabbt vilken stigmatiserande och hopplös miljö barnen växer upp i men Sean Baker är inte så intresserad av att döma sina rollfigurer. Lösningar presenteras inte heller men däremot bjuds det på ett naturalistiskt minidrama, fyllt av fantastiskt skådespel och oförglömliga bilder. (TT)