High school-komedi
Regi: Ari Sandel
Med: Mae Whitman, Robbie Amell, Allison Janney
Åldersgräns: 7 år
Amerikansk high school-komedi är en genre med dåligt rykte. Men det finns undantag.
I år har det gått tre decennier sedan ”Breakfast club” hade biopremiär. Tanken är svindlande, särskilt som John Hughes ikoniska ungdomsfilm fortfarande känns modern och relevant (om man bortser från frisyrerna).
Nya ”The Duff” känns som ett kärleksbrev till en 30 år äldre storasyster. Det refereras till ”Breakfast club” redan fem sekunder in i filmen, när huvudpersonen Bianca berättar om etiketterna som fortfarande kletas på high school-elever. Fast nu går prinsessor på antidepressiva och nördarna styr världen, tillägger hon med karaktäristiskt torr humor.
Men Bianca ska snart bli varse om att det finns en ny etikett. Duff står för Designated Ugly Fat Friend (här fiffigt översatt till Den Utvalda Fula Feta) och används för att beskriva en tjej som är fulare än sina tjejkompisar men som kan vara värd att flörta med, som en ingång till de verkliga tiopoängarna.
På en fest förklarar den odräglige grannkillen Wesley för sina vänner Casey och Jess att Bianca är en typisk duff – något som får hennes självbild, och flickornas vänskap, att rämna. Men Bianca är en fighter, och hon har snart en plan för hur hon ska bli av med det osmickrande epitetet.
Bianca är naturligtvis varken ful eller fet, bara inte riktigt lika modellsnygg som sina vänner. Men bortsett från denna Hollywoodska vridning av verkligheten är ”The Duff” en ungdomsfilm att tycka riktigt mycket om. Till att börja med är ingen av rollfigurerna bara en sak. Bianca är både självsäker och osäker, och Casey och Jess har betydligt mer att erbjuda världen än sitt utseende.
Lägg till en vuxenvärld som varken är oförstående eller har några självklara svar, och du har en genuint sevärd film i samma anda som ”Mean girls” och ”Easy A”. Den är rolig, varm och bitvis riktigt hjärtslitande. Och när Biancas mamma (den magnifika Allison Janney) citerar ”Spinal tap” på bred cockney och möts av tonårsreaktionen ”ska det där föreställa Robert Pattinson?” – då kapitulerar jag helt. (TT)