”Det är en ny häxa i stan”, meddelar tjänstemannen herr Banda gravallvarligt. Han beger sig till den lilla byn där en ensam åttaårig flicka anklagas för häxeri sedan en bybo ramlat med ett vattenkärl – vilket ju givetvis bara kan tolkas som att onda krafter är i görningen.
Flickan, som får namnet Shula av en medsyster, blir förd till ett av samhällets häxläger. Där lever mestadels äldre kvinnor i en slavliknande miljö. De får visserligen vara i fred men de tvingas arbeta på fälten och har inga rättigheter. ”Häxorna” är sedda som paria men de kan också plockas fram vid behov, då de med sina magiska krafter ska kunna framkalla regn och juridisk rättvisa vid olika tvister.
Shula – fantastiskt spelad av den unga Maggie Mulubwa – får välja om hon ska stanna i häxlägret eller om hon ska förvandlas till en get. Hon väljer det förra och gör smått succé i händerna på den girige herr Banda.
”I am not a witch” har hämtat inspiration från verklighetens häxläger på landsbygden i Zambia. De fungerar som både fängelse och bisarr turistattraktion. Häxorna förhindras, enligt turistguiden i filmen, att flyga iväg genom att de sätts fast med långa vita band på ryggen, som i andra änden knyts i ett träd eller rullas upp på trådrulleliknande anordningar. Om en häxa skulle få för sig att riva loss banden, vilket trots allt är möjligt rent praktiskt, så ska hon förvandlas till en get.
Intressant nog finns en ”riktig” häxdoktor med i filmen, en man som beväpnad med en höna ska avgöra om Shula är skyldig till häxeri eller ej. Manliga häxor är alltså helt i sin ordning, vilket avslöjar en grym och misogyn verklighet bakom häxlägren.
En stark visuell och poetisk ambition präglar berättandet. Tonen är också speciell, det är satir och tragik i en uppfriskande fabelaktig blandning. Regissören Rungano Nyoni belönades på Bafta-galan med priset för årets debut, och den här filmen är onekligen extraordinär i både tema och utförande. (TT)