”Faces, places” inleds med ett gulligt nya vågen-inspirerat montage som illustrerar hur Agnès Varda, 88, och JR, 33, absolut inte träffades.
Som tur är gör de det så småningom och det blir början på en underbar vänskap. Den mycket dynamiska duon ger sig, till synes utan något särskilt manus, ut på vägarna i en skåpbil som egentligen är ett fotobås med en stor skrivare på ena sidan.
Folk som de träffar ute i byar på den franska landsbygden får kliva in i båset och ut kommer stora fotografier, som klistras upp. JR, en gammal graffiti- och gatukonstkändis i Paris, är känd för att inte avslöja sin identitet och för sina humoristiska fotokonstverk, lite som en fransk Banksy fast i gigantisk skala. Tillsammans med franska nya vågen-pionjären Agnès Varda och hennes nyfikenhet och öga för sublim samhällskritik, skapar han och hans team det ena häpnadsväckande verket efter det andra längs vägen.
När duon stannar till i hamnen i Le Havre propsar Agnès Varda på att få träffa några av de tuffa hamnarbetarnas minst lika tuffa fruar. En utvald trio blir sedan fotograferade och bilderna klistras upp på jag vet inte hur många rader av staplade containrar.
De gigantiska bilderna ser ut som den typ som vanligtvis brukar tillägnas stora, icke folkvalda, ledare eller religiösa förebilder. Det är superknasigt och så genomsympatiskt.
Duon möter lantbrukare, servitriser, fabriksarbetare och alla blir de genast jätteintressanta, inte bara för att de blir upphöjda genom konsten utan för att Varda, med sin tvåfärgade page och öppna blick, verkar locka fram lekfullhet och oväntad poesi i alla hon möter bara genom sin blotta uppenbarelse.
När de slutligen når fram till Vardas gamle vän och kollega Jean-Luc Godard resulterar det i besvikelse för den gamla damen. Men då finns den gullige JR där och knyter ihop ”det utmanade narrativet” med stilenlig elegans, till stor lycka även för publiken. (TT)