Den romantiska komedin avfĂ€rdas ofta som harmlös underhĂ„llning: konstnĂ€rligt undermĂ„lig men mysig, en boost för humöret. Det Ă€r fel, pĂ„ bĂ„da punkter. NĂ„gra av filmhistoriens verkliga guldkorn Ă€r romantiska komedier (leta upp âThe apartmentâ frĂ„n 1960 om du inte tror mig) â och en dĂ„lig romcom Ă€r allt annat Ă€n harmlös. Den kan förmedla det mest fasansfulla tankegods, dolt under tjocka lager rosa glasyr.
En sĂ„dan film Ă€r franska âKĂ€rlek pĂ„ hjulâ, om den sjĂ€lvupptagne företagsledaren Jocelyn som har blivit en mĂ€stare pĂ„ att ljuga för att ragga upp unga kvinnor. NĂ€r hans mamma dör fĂ„r han upp ögonen för hennes granne Julie, en arbetslös personlig assistent i korta jeansshorts (som kameran vilar pĂ„ innan vi fĂ„r se hennes ansikte). För att fĂ„ Julie i sĂ€ng lĂ„tsas Jocelyn att han sitter i rullstol, men saker gĂ„r inte riktigt som han har tĂ€nkt sig. I stĂ€llet för att lĂ„ta sig förföras presenterar hon honom för sin rullstolsburna syster Florence.
Jocelyn Ă€r skeptiskt till ihopparningen â en kvinna i rullstol, kan det verkligen vara nĂ„got för en man i sina bĂ€sta Ă„r? â men Florence visar sig snart vara oemotstĂ„ndlig. Hon Ă€r konsertviolinist och spelar rullstolstennis pĂ„ hög nivĂ„, hon Ă€r vis och vacker och mjuk och sexig. Det enda som stĂ„r i vĂ€gen för deras lycka Ă€r Jocelyns fördomar (och hans monumentala lögn om sitt pĂ„hittade funktionshinder).
Bakom âKĂ€rlek pĂ„ hjulâ stĂ„r den regidebuterande komikern Franck Dubosc, som ocksĂ„ gör huvudrollen. Det Ă€r uppenbart att han har velat göra nĂ„got modernt och lite frĂ€ckt, men filmens perspektiv Ă€r bĂ„de funkofobiskt och hopplöst gubbigt. Dubosc spelar Jocelyn som en helt grĂ€nslös mansbebis som hela tiden mĂ„ste bli rĂ€ddad frĂ„n sig sjĂ€lv av de stackars satar som av outgrundlig anledning vĂ€ljer hans sĂ€llskap.
Resultatet Ă€r en stabbig romcomtĂ„rta som vĂ€xer i munnen och aldrig verkar ta slut â en riktig humörsĂ€nkare. (TT)