I en scen i ”I feel pretty” ligger huvudpersonen Reneé (Amy Schumer) och slökollar på Tom Hanks-godingen ”Big” precis innan hon själv bidrar med en egen variant av det slitstarka filmtemat ”magiska förväxlingar av identiteter och kroppar”.
När hon slår huvudet i en spinningcykel vaknar hon upp i en helt fantastisk ny kropp. Hon har blivit precis så vacker som hon alltid har drömt om och med ett nytt pang-självförtroende tar hon sig an världen.
Tokigt nog har Reneé bara slagit sig i huvudet, inget magiskt ingripande från högre makt har inträffat. Det är hennes vanliga, alldagliga kropp och helt ordinära ansikte som gäller, men parat med det nya självförtroendet gör hon kaos med en wet bikini-tävling, fixar en ny kille och stiger i graderna på jobbet, ett modeföretag där alla i princip är supermodeller.
Amy Schumer har genom åren kultiverat sin uppfriskande obrydda, rätt otrevliga persona på stand-up-scener, sin egen serie på Comedy Central och i ett par filmer. Hon driver glatt med kroppshets, skämtar vilt om sex och mat och tar för sig på ett sätt som gjort henne till en feministisk förebild.
Men, och det är nu det blir förvirrande, ändå har hon gjort en film med det inte helt glasklara budskapet att man duger som man är. Bara man har en bra självkänsla. Och den får man inte av ett snyggt yttre. Men det är ändå inte fel att jobba på det där yttre. Bara man vet om hur oviktigt det är. Och vågar säga det högt från en scen. Och inte glömmer att sminka sig. Och lär sig sitta ordentligt på spinningcykeln.
Eller nåt åt det hållet. Alltså, exakt alla kvinnor kan nog relatera till dubbelheten som Schumer och company skildrar i ”I feel pretty”. Hur det där inre svarta hålrummet breder ut sig när spegelbilden inte motsvarar idealen. Och hur fult det är att bry sig för mycket. Men också för lite.
Problemet är att ”I feel pretty” är så långt ifrån en acceptabel nivå att diskutera den här fällan som kvinnor sitter i. Den arbetar på incel-nivå; det visar sig att Reneé (en fullvuxen kvinna) får en äkta aha-upplevelse när hon inser att de vackra kvinnorna också är olyckliga.
Dessutom blir själva greppet, med hjärnskadan, enormt tröttsamt i längden.
Något som verkligen hade varit normbrytande vore att ha låtit Schumer vara Schumer i en film som inte oavbrutet fokuserar på hennes (och alla andra kvinnors) kroppshets.
Att bara ha strukit ämnet som en premiss i en film som riktar sig till kvinnor. Punkt. (TT)
