Agatha flyttar till en ny stad med sin mamma, lillebror och storasyster. ”Det här ska bli en nystart”, repeterar mamman hurtigt, nästan lite väl övertydligt i Agathas riktning.
I inflyttningspresent får hon nya kläder, som hade kunnat få henne att smälta in direkt. Men Agatha bryr sig inte om det här med kompisar utan drar på sig sin detektivhatt som vanligt. Och, vilken tur, nästan direkt får hon ett fall. Kvartersbutiken är utsatt för snatterier och Agatha utlovar en upphittad brottsling inom en vecka.
Allting blir dock krångligare än hon hade kunnat föreställa sig. Den skejtande grannpojken verkar vara inblandad i stölderna och ingenting blir enklare av att mamma felaktigt tror att de är ihop – och dessutom blir så himla glad för det.
Regissören Karla von Bengtsson lyckas med en mycket fin sak; att få ihop föräldraoro över ett udda barn med ett fantasieggande äventyr, som utspelas på perfekt barnnivå, är inte det lättaste. Men här blir det väldigt lyckat.
Hantverket är en njutning, och det är roligt att se en handritad animerad film med en egen stil. Några tjusiga svartvita, film noir-liknande, drömsekvenser sticker ut.
Filmen kan säkert upplevas som tyst (tack, vilken fröjd för en trött förälder!) och lite långsam. Nathan Larsons musik är sparsam och extra ljudeffekter slösas det inte med. Filmen är också skönt befriad från snabba klipp och lustiga sidekickar. Visserligen har Agatha en märklig talande och ganska elak ödla i källaren. Men den kan knappast betraktas som Happy meal- material, utan snarare en smart förpackad känsla av otillräcklighet och osäkerhet som nog existerar bara inne i Agatha.
Tack vare den lugna inramningen går det snabbt att dras in i Agathas egen värld och mysteriegåtan lockade i alla fall en minirecensent i min närhet till total koncentration. Detta är en liten pärla om rätten att få vara sig själv, som passar utmärkt för barn mellan 7 och 11 år och säkert kan bli en alldeles särskild klassiker för rätt mottagare. (TT)