Det var 54 år sedan sist men nu har Mary Poppins (Emily Blunt) kommit tillbaka, och det känns direkt som en överraskande kul liten nostalgijulklapp, både för biopubliken och för den olycksdrabbade familjen Banks.
Pappa Michael (Ben Whishaw), änkling sedan ett år tillbaka har tre barn att ta hand om, en misslyckad karriär som konstnär bakom sig och stora lån som hotar att ställa familjen på gatan.
Som en räddande ängel dyker Mary Poppins upp från himlen – och döm om Michaels och hans syster Janes (Emily Mortimer) förvåning när de återser sin gamla kära nanny och hon dessutom inte har åldrats en dag. ”Man frågar aldrig en dam om hennes ålder”, fnyser Mary Poppins bara, installerar sig i sitt gamla rum och tappar direkt upp ett bad till de smutsiga barnen.
Den yngre generationen Banks är inledningsvis lika skeptisk till en nanny som säg en filmrecensent kan vara inför en nyversion av en gammal klassiker (”varför behövs det här, vi klarar oss bra som det är, tack”) men eftersom Emily Blunt är så perfekt i rollen smälter de (och recensenten) snabbt.
Blunts Mary Poppins är parant och lite lätt skrämmande men ändå varm, och bara klädsamt nödbedd när hon ombeds att ställa sig i strålkastarljuset under ett av alla de fantasifulla, färggranna äventyr som hon och barnen hamnar i. Men det är ett finstämt litet sångnummer i barnkammaren, då Mary Poppins ger barnen ett verktyg för att hantera förlusten av sin mamma, som blir den känslostarka höjdpunkten.
Toppenskådisar som Colin Firth, Angela Lansbury och Meryl Streep dyker upp, den senare ger faktiskt djärvt nog pms ett ansikte (jodå, Disney, på något annat sätt kan man inte tolka hennes rollfigurs totala kaos ”den andra onsdagen varje månad”) och förgyller filmen.
Det blir kanske något musikalnummer för mycket och i bland fastnar filmen i en nästan för självgod ”titta-vad-magiskt-charmig-jag-är”-pose, men som en vis kvinna en gång sa så krävs det ju en rejäl sked med socker för att medicinen ska slinka ned.
Vilken är då medicinen som bjuds? Tja, det stora budskapet i ”Mary Poppins kommer tillbaka” handlar såklart inte om supernannytips för att hålla pli på barnen (även om artighet, renlighet och hjälpsamhet är goda egenskaper som uppmuntras). I stället handlar det om mycket julkompatibla idéer som att hålla barnasinnet intakt, att inte ha förutfattade meningar och att använda sin fantasi för att lyckas se på livet ur olika perspektiv. (TT)