Katja (Diane Kruger) och Nuri (Numan Acar) träffades när hon som student ville köpa gräs av honom. De gifte sig i fängelset när han satt inne för knarkbrott. I filmens nutid är de medelålders, har en liten son och lever ett ganska vanligt liv.
Regissören Fatih Akin (”Vid himlens utkant”) etablerar snabbt parets relation, där hon är tysk och han son till invandrade turkar, som genuin och mycket kärleksfull. I en vardaglig scen lämnar hon av sonen Rocco på makens kontor och hoppar in i bilen för en stunds avkoppling på spa med en gravid kompis. När Katja kommer tillbaka möts hon av blåljus och en sönderbombad lokal med två döda kroppar, en man och ett barn. Attentatsmännen blir gripna, trots att polisen inledningsvis jobbar efter hypotesen att Nuri hade kriminella kopplingar i stället för det hatbrott det visar sig handla om.
Rättegången borde vara en formalitet. I en stark scen vittnar till och med en pappa mot sitt åtalade barn, övertygad om dennes skuld. Ett kort ögonblick av mellanmänsklig värme och kontakt uppstår mellan pappan och Katja när de möts i en gemensam rökpaus utanför rättsalen. Ett diffust hopp om livet uppstår men det finns ingen räddning, på vare sig det moraliska eller existentiella planet i den här stenhårda filmen.
Diane Kruger är, trots sin magnifika insats som spionen Bridget von Hammersmark i ”Inglorious basterds”, inte den första man, fördomsfullt nog, kan tänka sig i en sådan här oglamourös och utlämnande roll. Men hon ger allt hon har och det har betalat sig. I Cannes förra våren fick Diane Kruger utmärkelsen bästa kvinnliga skådespelare för sin roll, och det är onekligen välförtjänt.
”Utan nåd” är vid första anblick inte någon särskilt märkvärdig historia, om än gripande. Men tack vare Diane Kruger blir den oförglömlig. Hon bär hela filmen och hennes smärta lyser igenom alla lager av fiktion och gör Katja till en person att lida med, heja på och i slutändan också förstå. (TT)