I en liten mexikansk by är det dags att fira De dödas dag. Då samlas släkten, både de levande och de döda. Skelett, gravar, tända ljus och blomhav ramar in hela berättelsen vilket skapar en magisk stämning. För den lille Miguel, som ingår i en präktig skomakarfamilj, är det svårt att njuta av den stora dagen eftersom han är förbjuden att praktisera sin stora passion, att spela gitarr och sjunga. Frågan är om han ens vill tillhöra en familj som förtrycker honom så?
Skildringen av De dödas dag är en fin introduktion till en kultur vars attribut har börjat dyka upp här och var – dansande skelett under Halloween till exempel – utan någon djupare förankring. Det är givetvis svårt att inte bli berörd av den fina tematiken med hur de döda finns närvarande så länge som vi minns dem. Men som helhet tillhör ”Coco” knappast, trots sin visuella charm och originella miljö, kategorin storartad Pixar-klassiker.
Problemet är att grundkonflikten – familjen eller musiken – är ganska tröttsam. Kom igen, ett totalt musikförbud i flera generationer för att en kulturman lämnade en anmoder ensam med barn och familj för att han bara måste ge sig ut och skapa?
Trist förstås men samtidigt: Verkligen? Det känns nästan inte värdigt Disney/Pixar att placera en sådan skral konstruktion som historiens motor.
Men likt en välstoppad piñata finns det ändå tillräckligt med gotter att njuta av i ”Coco”. Till exempel det sprakande Dödsriket, dit Miguel tar sig och ger filmen ett nytt liv. Där gör sig de döda redo att korsa bron över till de levande för att under en dag få vara tillsammans med sina älskade. Samtidigt har de fullt upp med exakt samma problem och önskningar som under sin tid i livet. Det där med att vila i frid verkar inte helt aktuellt, vilket känns aningen ansträngande att tänka på. (TT)
