”Vi var unga och glada och vi ville visa det.” En superradikal inställning om man var homosexuell under 1970- och 80-talen, tydligen. Men att beskriva en homosexuell läggning på något annat sätt än som problematisk, sjuklig eller destruktiv fanns inte.
För att skapa nya förebilder och samtidigt göra allmänheten uppmärksam på den rådande homofobin skapades banbrytande filmer, bland annat ”Bögjävlar” (1977) och ”Eva och Maria” (1983), varav den sista pikant nog finansierades inom ramen för ett projekt för förebyggande av abort av Socialstyrelsen, samma myndighet som fram till 1979 slog fast att homosexualitet var en psykisk störning.
I ”En armé av älskande” har regissören Ingrid Ryberg samlat några pionjärer i den svenska hbtq-rörelsen, som gjorde egna filmer om sin egen verklighet och på så sätt skapade filmhistoria. Detta under en tid av allmän aktivism – på ett humoristiskt sätt beskriver några av kvinnorna i filmen hur de nästan blev utbrända av alla olika möten och demonstrationer de gick på.
De framsteg som gjordes fick dock ett abrupt slut när aids-epidemin tog fart. Plötsligt var de homosexuellas kamp tillbaka på ruta ett igen. Som det konstateras i filmen så var det först på 1990-talet som homosexuella erfarenheter började synas i film igen.
”En armé av älskande” gör verkligen en god gärning och lyfter fram den här lite bortglömda aktivismen, och dess karismatiska förgrundsgestalter. Den här filmen borde visas i alla skolor, dels för att påminna om vår bisarra historia men också för att vaccinera mot intolerans inför framtiden. Det verkar behövas.
Den mest brännande delen av filmen utspelas mot slutet, då de välmående och hyfsat lyckliga aktivisterna, som i dag är pensionärer, konstaterar att de kan se tillbaka på rika liv där de fått alla chanser. ”Men om jag var ung i dag skulle jag ställa mig på barrikaderna igen”, säger en av dem och syftar på det växande hotet från högerextrema krafter i samtiden. (TT)