Det är skönt med en film som lägger undan alla ambitioner på att vara nyskapande men ändå inte väjer för det hyckleri som ibland kan sprinklas över den stadigt växande gruppen filmer som vänder sig till en äldre, biosugen målgrupp. Som om det vore möjligt att göra precis vad som helst i en sliten kropp och med ett prövat hjärta. I ”Som en dans” skildras att det är jobbigt att bli äldre, i takt med att fysiken sviker, livslögner uppdagas och döden gör sig påmind allt oftare.
Men den underliggande melodin handlar ändå om ”att det är en sak att vara rädd för att dö men en annan att vara rädd för att leva”, för att citera den inspirerande levnadsglada bohemen Bif (Celia Imrie).
Hon och hennes ganska torra lillasyster Sandra (Imelda Staunton) har ingen vidare kontakt. De har vuxit isär inte minst för att Sandra varit upptagen av sitt äktenskap med den lika torre polisen Mike, att hålla fasaden uppe samt dammsugning. Men så, precis när han ska bli pensionär och de ”äntligen ska få njuta”, uppdagas det att Mike har varit långvarigt otrogen, vilket slår sönder Sandras värld.
Packad och argsint anländer hon till systerns lägenhet för att slicka sina sår. Men det som ser ut att vara ett nederlag visar sig ganska snart vara en möjlighet och Sandra upptäcker hur mycket av sig själv hon har varit tvungen att förtränga under sitt 35-åriga äktenskap.
”Som en dans” späckas med vitaliserande dans, ”medicinsk marijuana” och aktiva kärleksliv hos de äldre. Filmen har ett litet skimrande sagofilter över sig och spelas upp utan större överraskningar men det är behagligt att följa med i turerna. Det är framför allt tack vare de skickliga skådespelarna som lyckas fylla ut sina rollfigurer till riktiga människor, som känns trovärdiga trots en del småslitna manustekniska lösningar. (TT)