Regi: Alan Taylor
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Emilia Clarke, Jason Clarke med flera.
Action
Åldersgräns: 15 år
Arnold Schwarzenegger är tillbaka som rättrådig dödsmaskin i den femte filmen i Terminator-sagan. Den här gången försöker en ond superdator överlista mänskligheten med en till synes oskyldig app.
Den senaste veckan har en internetmeme (en bild kombinerad med fyndig text) spritts över sociala medier. Bilden föreställer Robin Williams i filmen ”Jumanji”, där han spelar en man som blir inlåst i ett spel i 26 år. Texten lyder: En Bush och en Clinton vill bli president, en dinosauriefilm ligger etta på biotoppen och snart är det dags för en ny Terminator – vilket år är det egentligen?
Samma dejavukänsla dyker upp när jag ser den drygt två timmar långa skjutfest som är ”Terminator: Genisys”. Den femte filmen om kampen mellan onda maskiner och en decimerad mänsklighet tar sin början i krigets 2029, där John Connor och hans motståndsrörelse håller på att vinna kriget mot superdatorn Skynet. Han skickar sin närmaste man Kyle Reese 45 år tillbaka i tiden för att skydda Sarah Connor, som ska bli hans mamma, undan Skynets mördarmaskiner.
Så långt känns allt igen från originalfilmen från 1984. Men tidsresor kan som bekant ha dramatiska konsekvenser, och i 80-talets San Fransisco väntar ingen skotträdd servitris på att bli räddad. I stället möter Kyle en härdad överlevare. I denna parallella tidslinje har Sarah tidigt gjorts föräldralös av Skynet, och vuxit upp med den omvända Terminatorn (Arnold Schwarzenegger) som hon har gett smeknamnet Farsan. Nu måste de ge sig av till 2017, där Skynet planerar att ta över världen med en hajpad ny app.
Det är en ganska pigg nutidskoppling – att koppla samman Skynet med smarta mobiltelefoner och multinationella företag som försöker monopolisera informationsmarknaden – men det är också den enda egentliga nyhet som filmen bjuder på. I övrigt är det mesta sig likt: robotar som slåss med robotar, stora bössor, biljakter, explosioner som får biofåtöljerna att skångra, och annan allmänfarlig ödeläggelse. Redan i filmens första minut får publiken en 3D-buss i nyllet.
Det är kompetent utfört och ofta riktigt spännande, men alldeles för långdraget och bullrigt. Tidsresorna bäddar för en rad dramaturgiska frågetecken, och Emilia Clarke (”Game of thrones”) och Jai Courtney (”Divergent”) lyckas inte riktigt beröra som John Connors ödesbestämda föräldrar. I stället blir det oväntat träbocken Schwarzenegger som ger filmen hjärta, med sin slitna uppenbarelse och den nya signaturrepliken: gammal, inte föråldrad. Han kommer tillbaka, lita på det. (TT)