Prinsessan Leia var okej. Det mesta i ”Stjärnornas krig” var dåligt när den kom 1977, enligt mina engagerade och vänstersinnade föräldrar – filmen var våldsförhärligande, verklighetsfrämmande och amerikansk, allt sådant som vi bråkade om varje dag – men prinsessan Leia blev godkänd. Hon var en självständig, modig ledare som ryckte laserpistolen ur händerna på Luke Skywalker och tog kommandot.
Tack och lov för att det var Carrie Fisher som fick rollen, och inte någon av de andra, mer kända skådespelarna som provspelade. Hon var bara 19 år och nästan okänd, men född i Hollywood som dotter till filmstjärnan Debbie Reynolds och sångaren Eddie Fisher. Hon hade en kombination av kaxighet och sårbarhet som gjorde Leia till något mycket mer än en sagofigur med knäpp frisyr.
Och hon växte med rollen, eller om det var Leia som växte med Carrie, i takt med att Star wars-sagan blev mer vuxen och komplicerad.
Samtidigt blev Carrie Fishers eget liv allt mer komplicerat. Filmen ”Vykort från drömfabriken” (1990), baserad på hennes självbiografiska bok ”Postcards from the edge”, handlar om en ung kvinna (spelad av Meryl Streep) som knaprar piller och varvar specialeffektspäckade filminspelningar med behandlingshem och överdoser.
Så småningom fick Carrie Fisher klart för sig att hon var bipolär, något hon tacklade genom att prata öppet och väldigt roligt om sina problem. Ståupp-föreställningen ”Wishful drinking” från 2010 (som även visats i svensk tv) blev en öppenhjärtig och drastisk uppgörelse med kändisskapet, familjen och drogerna. ”Min mamma gifte sig med och blev övergiven av Eddie Fisher – en kort, judisk sångare. Så vad gör jag? Gifter mig med Paul Simon – en kort, judisk sångare”, var hennes sätt att beskriva det sociala arvet.
Hennes raka humor och skarpa tunga gjorde henne till en oberäknelig men uppskattad gäst i amerikansk tv, och flitigt anlitad manusdoktor i Hollywood. De sista åren gick hon ingenstans utan Gary, en fransk bulldog med stirrande blick och tungan hängande ut ur ena mungipan. När ”Star wars: the force awakens” hade premiär 2015 fick hon frågan hur hon reagerat när hon själv såg filmen första gången. Carrie Fisher pekade på Gary och sade ”jag såg ut så där”.
Inför filmen, hennes comeback som Leia efter mer än 30 år, beordrades hon att gå ner i vikt. ”De ville inte anställa hela mig, bara 75 procent”, sade Carrie Fisher och gjorde en underbar insats som åldrad motståndsledare. Ni får ursäkta en Star wars-nörd, men lika mycket som jag sörjer Carrie Fisher undrar jag nu hur det ska gå med Star wars. Episod 8 är redan inspelad men rimligen skulle Leia spela en viktig roll även i Episod 9.
I bioaktuella "Rogue one" återuppstår några karaktärer i datoranimerad form. Det hoppas jag slippa se. Man kan göra Star wars-filmer utan prinsessan Leia, men man kan inte göra prinsessan Leia utan Carrie Fisher.