“I’ve seen you smile, but I’ve never really heard you laugh”, sjunger Morrissey i The Smiths låt “You’ve Got Everything Now” (1984). Den handlar om två gamla rivaler från skolan som möts flera år senare och sångjaget, arbetslös och utsiktslös, konstaterar att även om den andre tycks ha lyckats med allt i livet, har han bara sett denne le, aldrig någonsin hört honom skratta.
Men raden kommer ursprungligen från fransmannen Alexandre Dumas klassiska roman “De tre musketörerna” (1844), där Porthos och Aramis ofta sett vapenbrodern Athos le, men aldrig hört honom skratta. Något hindrar honom från att känna djup glädje...
Vi alla kan handlingen. Året är 1625 och den självsäkre och rent arrogante d’Artagnan lämnar hemmet i Gascogne och beger sig till Paris för att ta värvning hos musketörerna, det kungliga elitförbandet. Väl där lyckas den unge stridstuppen reta upp tre musketörer, den urstarke dandyn Porthos, den religiöst grubblande kvinnokarlen Aramis och den faderlige Athos och blir utmanad av dem alla på duell. Det är början på en vacker vänskap och en svindlande actionthriller bland de dödliga konspirationerna vid det franska hovet.
Dumas romantiska äventyr “De tre musketörerna” kommenterade egentligen hans samtids spänningar mellan republikaner och monarkister. Även om musketörerna strider för den gamla kungamakten framställs den som orättvis, grym och rent absurd. Snart skulle också Julimonarkin falla och den andra republiken etableras genom 1848 års revolution.
Dumas byggde sin berättelse på den verklige d’Artagnans öde, skildrat i Gatien de Courtilz de Sandras biografi “Mémoires de M. d'Artagnan” (1700). Han var en beryktad kapten vid de kungliga musketörerna som först vid 62 års ålder stupade vid belägringen av Maastricht 1673 under fransk-nederländska kriget.
Tillsammans med den äldre skotske författare Walter Scotts romaner kom också “De tre musketörerna” att bli grundbjälken i den genre som internationellt kallas “swashbuckler”, berättelser som tappra hjältar med cape och svärd i svunna tider, ridderliga idealister som räddar damer i nöd och försvarar de förtryckta. Sedan Scotts och Dumas hjältar har andra tillkommit, som Edmond Rostands Cyrano de Bergerac, Emma Orczys Röda nejlikan och Johnston McCulleys Zorro.
Sådana berättelser har som bekant ofta filmatiserats, inte minst Dumas “De tre musketörerna”. Redan 1903 spelades en fransk filmversion in och sedan dess åtminstone 29 långfilmer till.
Förra året kom den brittiska filmen “The Fourth Musketeer”, men den senaste filmatiseringen är fransmannen Martin Bourboulons påkostade “D’Artagnan - De tre musketörerna”. Den kommer att följas av ytterligare en långfilm och en tv-serie.
Vi känner igen konceptet från amerikanska superhjältefilmer och "Stjärnornas krig". Bourboulons film ser ut att bli en världshit, den är rappt berättar och fantastiskt underhållande, och 1600-talets värjfäktning (för musketörerna skjuter ärligt talat väldigt sällan) är minst lika späckad och medryckande som vilken annan action som helst. Filmen har mottagits väl av kritikerna och redan spelat in hundratals miljoner, så detta franska försök att spela på tidens intresse för hjälteberättelser verkar fungera.
I rollen som d’Artagnan ser vi François Civil och en lång radda andra stora franska filmskådespelare medverkar. Framför allt imponerar “vår egen” Eva Green, brorsdotter till den svenska skådespelerskan och modellen Marika Green (filmhistorisk genom sin roll Robert Bressons mästerverk “Ficktjuven” (1959)) och barnbarn till fotografen Lennart Green och barbarnbarns till fotopionjären Mia Green. Vi har tidigare bland annat sett henne i rollen som Bondbruden Vesper Lynn i “Casino Royale” (2006) och nu spelar hon äventyrets mystiska och giftigt förförande femme fatale, spionen och lönnmörderskan Lady de Winter. Den tysk-luxemburgska skådespelerskan Vicky Krieps (“Hanna”, “A Most Wanted Man”, “Phantom Thread”, “Bergman Island”) gör dessutom en strålande roll som den olyckliga drottningen Anna av Österrike.
Bourboulons jätteprojekt innebär att Dumas berättelse kommer leva vidare i många år till.