Svart komedi
Regi: Damián Szifron
I rollerna: Dario Grandetti, Rita Cortese, Julieta Zylberberg.
Åldersgräns: 15 år
Minns ni när Michael Douglas klev ur sin bil mitt i rusningstrafiken, greppade ett basebollträ och gav frustrationen ett våldsamt tjänstemannaansikte? I den här galna episodfilmen får vi möta en handfull människor i en slags femtio nyanser av "Falling down".
Den argentinska Oscarsnominerade succéfilmen "Wild tales" skildrar vad som händer när folk får nog. Det kan handla om en ynka förolämpning för mycket, när frustrationen ligger och pyr kan den tändande gnistan bestå av egentligen vad som helst. Som till exempel ännu en bortbogsering av den helt korrekt parkerade bilen, ett otrevligt bemötande av en restaurangkund eller att strax före bröllopsvalsen få reda på att ens nyblivne man har varit otrogen, med den snyggaste av bröllopsgästerna.
Det exploderar rejält, både bokstavligt och metaforiskt och konsekvenserna av all mänsklig urspårning i de sex episoder filmen är uppbyggd av är alltifrån genuint makabra till fulla av ljuvlig katarsis. "Wild tales" innehåller så många förlösande filmiska guldkorn att ens inre populist genast hakar på och vill börja fajtas, slåss, smeta bröllopstårta på golvet och skrika ut genom fönstret att man är arg som fan och inte tänker ta det här längre.
En biobiljett till den här filmen är förmodligen riktigt bra terapi för den som (tydligen) har en del inre spänningar att ta itu med.
Tyvärr håller inte alla episoderna samma klass och resultatet är ojämnt. Det är en hemsk världsbild som presenteras men den osentimentale regissören Damián Szifron bjuder onekligen på en mycket underhållande show, klart inspirerad av Quentin Tarantino när det gäller våldet och de oväntade vändningarna och Pedro Almodóvar (som också är en av filmens producenter) när det gäller nivåerna av neuros och stämningar människorna emellan.
Om man sedan väljer att se den här kavalkaden av mänskligt reptilhjärnebeteende som uppfriskande eller djupt deprimerande är nog en läggningsfråga. (TT)