Julie Christie och Donald Sutherland spelar makarna Laura och John Baxter Nicolas Roegs film "Rösten från andra sidan" (1973).
Engelskan Daphne du Maurier skrev dystra och gåtfulla historier i vilka det övernaturliga framträder tvetydigt, där hjärnspöken är svåra att skilja från ”riktiga” gastar. Hon väckte liv i den klassiska gotiska berättelsen, en brittisk specialitet, med den mörkt romantiska ”Rebecca” (1938), en ruskig roman om hur svartsjuka får en förolyckad exfru att ”hemsöka” och förgöra ett nytt äktenskap.
Bland det sista hon skrev var novellen ”Rösten från andra sidan” (1971), i den får vi följa paret John och Laura Baxter som beger sig till Venedig (Italien beslöjas av en särskild vemodig romantik för gotiska författare) för att ta semester från livet och sörja ifred, deras lilla dotter Christine i ett oövervakat ögonblick drunknat i dammen på deras tomt hemma i England. Men så plötsligt börjar John tycka sig se dottern i hennes röda kappa runt om i den labyrintiska stadens trånga gränder och snirkliga kanaler.
Till Mauriers stora belåtenhet filmatiserades ”Rösten från andra sidan” av den experimentelle Nicolas Roeg. I huvudrollerna som Laura och John ser vi Julie Christie och Donald Sutherland och Roeg lade fokus på att gestalta vad svår sorg gör med en relation, hur den kan slita isär de starkaste band, och han gjorde det med ett nyskapande berättade där scener från det förflutna, nuet och framtiden sammantvinnades på ett vis som gör oss osäkra på vad det egentligen är som händer. Roegs film är impressionistisk, han framställer världen så som Laura och John upplever den genom sina sorgsna blickar. När inte tidsordningen blir vår ledstjärna genom dramat får vi förlita oss på återkommande saker, mönster och framför allt färger, det blir våra ledtrådar när vi försöker lösa det som alltmer ter sig som ett svindlande mysterium.
Filmen kretsar kring den personliga identitetens problem och ett klassiskt gotiskt motiv, dubbelgångaren. Det är inte bara Christines spöke John tror sig se, snart börjar han även missta sig om sin hustru och blir själv tagen för att vara en smygtittare när han blir allt mer paranoid om sin omgivning. Över huvud taget återkommer dubbelheten, i vattnets och speglarnas reflektion, i fotografier och teckningar. Ingenting är vad det verkar vara, och originalet kan inte skiljas från kopian.
Donald Sutherland spelar den olycklige John Baxter i Nicolas Roegs film "Rösten från andra sidan" (1973).
Svårigheten att greppa tillvaron förstärkt av språkförbistring, ett återkommande tema i Roegs filmer. Kvinnor och män har i synnerhet svårt att förstå varandra, men i filmen översätts inte heller det som sägs och skrivs på främmande språk.
Roeg var utan tvekan inspirerad av landsmannen Alfred Hitchcock när han spelade in ”Rösten från andra sidan”. Hitchcock hade framgångsrikt filmatiserat Maurier, romanerna "Värdshuset Jamaica” (1939) "Rebecca" (1940) och novellen ”Fåglarna” (1963), men Roeg tog framför allt intryck av mästerverket ”De 39 stegen” (1935) baserad på John Buchans 20 år äldre spionhistoria med samma namn. Precis som den otursamme Richard Hannay dras in i en dödlig kamp mellan hemliga agenter och flyr London oskyldigt mordmisstänkt till det skotska höglandet, blir John innästlad i en mordutredning i det labyrintiska Venedig, ständigt missförstådd av den italienska polisen.
Robert Donat och Lucie Mannheim spelar mot varandra i Alfred Hitchcocks klassiker "De 39 stegen" (1935).
Man ser spår av Roegs tidigare filmer ”Performance” (1970) och ”Walkabout” (1971) i "Rösten från andra sidan", framför allt handlar det om att låta musiken bli en viktig del av berättande. Roeg anlitade den unge venetianaren Pino Donaggio som under 60-talet hade blivit en världsberömd popstjärna med sin hit "Io che non-vivo” (1965) som sålde 80 miljoner plattor världen över och sedan spelades in på engelska som ”You Don’t Have to Say You Love Me” av Dusty Springfield och Elvis Presley.
Roeg övertygade Donaggio om att skippa det orkestrala och i stället skapa en intim musik framförd med endast piano, gitarr och flöjt och starkt influerad av den venetianska folkmusiken för att förstärkta den på en gång främmande och hemtama atmosfären i filmen. Donaggio prisades för sin musik och kom sedan att bli en av filmhistoriens mest aktade kompositörer och skrev för bland andra Hitchcock, Dario Argento och framför allt Brian De Palma.
Estetiskt sett påminner ”Rösten från andra sidan” mest om Roegs verk som fotograf i andras filmer. Sättet att sätta samman det förflutna, samtida och framtida utan kronologi återfinner vi Richard Lesters tragiska kärleksdrama ”Petulia” (1968) och användandet av scener med starka färger, i synnerhet rött, hade Roeg arbetat med i Roger Cormans vackra ”De blodtörstiga” (1964) filmatisering av Edgar Allan Poes skräckgotiska novell. ”Röda dödens mask” (1842), i vilken Liemannen stryker runt i en röd kappa (precis som Christine i ”Rösten från andra sidan”).
Men framför allt påminner ”Rösten från andra sidan” ruskigt mycket om italienaren Aldo Lados förtjusande thriller ”Chi l'ha vista morire?” (”Vem såg henne dö?”), som hade premiär året innan Roegs film. Precis som Maurier och Roeg skippar Lado blodet och låter den psykologiska skräcken i filmens stämningar gastkrama oss.
Vi förs till just Venedig där skulptören Franco (en strålande och kritikerrosad George Lazenby i huvudrollen) och hans exfru Elizabeth (spelas av den då 34-åriga Anita Strindberg (ett stort svenskt namn i italiensk film) försöker reda ut vad som hänt med deras dotter Roberta (spelas av 70-talets stora italienska barnskådespelerska Nicoletta Elmi) efter att hon hittats drunknad i en av stadens kanaler. Ja, Roeg återskapar till och med den långa kärleksscenen från Lados film, men det väckte mycket mer uppmärksamhet och kontrovers.
Roeg förstärker Mauriers litterära och filosofiska influenser i filmen. Marcel Prousts impressionistiska utforskande av tiden och minnets psykologi i romansviten ”På spaning efter den tid som flytt” (1913-1927) löper genom filmen genom hur likt den klassiska Madeleinekakan olika saker och händelser väcker minnen till liv och på så vis förflyttar människor genom tiden.
Roeg har ibland kallats filmens Jorge Borges, likt den argentinske författaren suddar han ut de föreställda gränserna mellan verklighet och fiktion. Och så Friedrich Nietzsches perspektivism förstås, den tyske filosofens insikt om att världen kan framställas på otaliga vis beroende på vem som ser och beskriver den.
Numera betraktas ”Rösten från sidan” som en av den brittiska filmhistoriens sanna mästerverk, en djup existentiell gåta i det labyrintiska Venedig. Den har inspirerat otaliga filmskapare därefter, som Danny Boyle, Lars von Trier, Steven Soderbergh, Christopher Nolan, Steven Spielberg (den lilla judiska flickan i röda kappan i den i övrigt svartvita ”Schindler’s List” (1993) är en hommage till Roeg) och David Cronenberg, som trots sin egen fascination för sönderslitna kroppar hävdar att den oblodiga ”Rösten från andra sidan” är det mest skrämmande han sett.
Samtidigt i december 1973 hade Robin Hardys ”Dödlig skörd” premiär. Manusförfattaren Anthony Shaffer, som hade skrivit Hitchcocks ”Frenzy” (1972) och Joseph L. Mankiewicz ”Sleuth” (1972) köpte rättigheterna till David Pinners sällsamma roman ”Ritual” (1967).
Vi får följa den djupt troende polisinspektören Neil Howie (Edward Woodward) som beger sig till den avlägsna ön Summerisle i Hebriderna på Skottlands västkust för att undersöka flickan Rowan Morrisons (Gerry Cowper) mystiska försvinnande. Howie har fått en anonym anmälan om att hon är borta, men när söker upp hennes mor May Morrison (Irene Sunter) verkar hon helt oförstående och systern Myrtle (Jennifer Martin) hävdar att Rowan är namnet på en vildhare på ön.
Inspektör Neil Howie (Edward Woodward) blir alltmer konfunderad och frustrerad när han letar efter en försvunnen flicka på den närmst isolerade skotska ön Summeisle i Robin Hardys film "Dödlig skörd" (1973).
I skolan påstår både lärarinnan och klasskamraterna att de inte känner till någon flicka med namnet Rowan Morrison och alla tänkbara fotografier på henne verkar borttagna och gömda. Och allt på ön verkar kretsa kring dess informelle härskare, Lord Summerisle (Christopher Lee, lika demoniskt trollbindande som alltid).
Lord Summerisle spelas av Christopher Lee.
Mysteriet tätnar, det är som att de jovialiskt lättsamma och retsamma öborna lever i det förflutna, eller rent av en annan kultur. Deras lokala seder härstammar från förkristen tid.
Britt Ekland och Christopher Lee spelar i klassikern "Dödlig skörd" (1973).
Den engelska titeln på filmen är ”The Wicker Man”, ”Vidjemannen”, och syftar på en gammal keltisk offerrit som Julius Caesar påstår sig ha bevittnat under romarnas erövring av England. Han hävdar att kelterna byggde jättelika skulpturer av vidje som de fylldes av människor som brändes levande tillsammans med Vidjemannen.
"Vidjemannen" i "Dödlig skörd" (1973) och en gravyr från 1781.
Hardy och Shaffer inspirerades av den skotske antropologen James Frazers berömda och inflytelserika verk ”Den gyllene grenen” (1890), i vilket han undersöker hur vissa föreställningar, riter och motiv återkommer i flertalet kulturer och religiösa traditioner, framför allt hur en helig kung offras för att återuppstå med våren och ge nytt liv.
Edward Woodward spelar inspektör Neil Howie i "Dödlig skörd" (1973).
Precis som i ”Rösten från andra sidan” spelar musiken en egen roll i ”Dödlig skörd”. Amerikanen Paul Giovanni närstuderade och både inspirerades av och vävde in autentiska folkmelodier som vackra "Sumer is icumen in" nedtecknad i mitten av 1200-talet.
Christopher Lee spelar Lord Summerisle i "Dödlig skörd" (1973).
”Dödlig skörd” glömdes snabbt bort, men har sedan vuxit i anseende och nämns i dag bland de bästa brittiska filmer som spelats in. Den är obehagligt intelligent när Howie undersökning alltmer utvecklas till en esoterisk gåta, en ond lek och ockult rit som för honom närmare den brutala sanningen och oss till en av filmhistoriens på en och samma gång grymmaste och vackraste slutscener.
Ingrid Pitt spelar rollen som bibliotekarien på den mystiska ön Summerisle.