1. Walter Scott, målning från 1820-talet av Thomas Lawrence. 2. Walter Scott, målning av Sir William Allan från 1844.
Sir Walter Scotts roman “Ivanhoe” (1819) har verkligen all den dramatik man kan önska sig av en skildring från det medeltida England med målande beskrivningar av tornerspel, rövarband, häxbål, motsättningen mellan normander och saxare och inte minst romantik, svartsjuka och förbjuden, olycklig och omöjlig kärlek.
Skotten Scott var sedan länge en av Storbritanniens mest etablerade och aktade poeter när han 43 år gammal fick sitt stora genombrott som författare med den historiska romanen "Waverley” 1814. Den var den första av sitt slag och den inledande delen i en lång serie av verk som i fiktiv form skildrar Skottlands historia från 1000-talet fram till 1800-talets början.
"Waverley”-romanerna kännetecknas av Scotts förtrogenhet med historiska fakta, men med “Ivanhoe”, som i dag betraktas som något av det främsta och mest inflytelserika som skrivit på engelska, tog han ut svängarna.
Scott diktade själv inspirerad av den franska medeltidsballaden, han hade översatt Johann Wolfgang von Goethes ballad “Älvkungen” (1782) och kände väl till kontinentens romantiska strömningar. I sitt eget författande influerades Scott av de inhemska gotiska romanerna, i synnerhet Matthew Gregory Lewis hårresande “Munken” (1776). Även “Ivanhoe” kan klassas som tillhörande romantiken med dess svärmiska känsla för äventyr och ridderlighet samt upproret mot en korrupt samhällsordning för att gå en utopisk framtid till mötes. Samtidigt är det en verklighetstrogen historia som varken idealiserar det förflutna eller sina karaktärer, på så vis pekar den framåt mot 1800-talets kommande realistiska romaner.
Som många av oss som på nyårsdagen traditionsenligt sett Douglas Camfields fina filmatisering av “Ivanhoe” från 1982 vet så handlar Scotts berättelse om konflikten mellan normander och saxare i 1100-talets England. Överlag håller han sig inom historiens ramar, men tar sig också en hel del friheter.
Dagens historiker påpekar att Scott överdriver motsättningarna, att de två folken redan då, drygt ett sekel efter att Vilhelm Erövraren korsade Engelska kanalen och erövrade riket, var tämligen integrerade och försonade. Men för Scott fanns en ideologisk poäng att spetsa till det. I romanen blir konflikten en metafor för stegrande spänningar i samtiden. Normanderna är i besittning av de stora pengarna och den politiska makten, det är deras franska dialekt som talas i tingen och andra offentliga sammanhang, medan de förtryckta saxarna försöker klamra sig fast vid det de fortfarande har kvar och drömmer sig tillbaka till fornstora dar. Saxarna motsvarar de nationalistiska, traditionalistiska, agrara och bakåtsträvande skottarna, medan normanderna är de expansionistiska, industrialiserade och moderna engelsmännen.
Scotts roman fick ett enormt inflytande på kommande författarskap och hans litterära avtryck synes evigt. Exempelvis plockade han upp den sedan medeltiden traderade legenden om Robert Locksley, mer känd som “Robin Hood”, stråtrövaren som stal från de rika och gav till de fattiga. I Scotts händer blev han dessutom identifierad som saxare och en rebell mot det normandiska styret. Scott präglade honom på så vis och det återkom sedan när den amerikanske författaren Howard Pyle 60 år senare skapade Robin Hoods moderna gestalt.
1. Robin Hood i strid, träsnitt av Thomas Bewick från 1832. 2. Rikard Lejonhjärta slåss mot ett lejon med bara nävarna, illustration av Joseph Martin Kronheim från 1868.
Rikard I Lejonhjärta, ”den svarte riddaren”, skildrades för tiden mycket okonventionellt av Scott, den beryktat modige kungen framstår i hans berättelse som något tanklös och mer upptagen av korståg och äventyr än att ta hand om sitt eget folk och rike, en bild historikerna numera delar. Men det är ingenting vi ser i filmen där Julian Glover repriserar sin roll från tv-serien “Doctor Who” (1965).
Scotts framställning av relationen mellan kristna och judar var också anmärkningsvärd. Den franske judiske filosofen Bernard Henri-Lévy har hävdat att den stora skillnaden på judendomen och kristendomen är att judarna genom kunskap söker sanningen om Gud i världen medan de kristna sätter sitt hopp till tron. Just denna skillnad gestaltar Scott i romanen.
Isaac av York och hans dotter Rebecca är väl förtrogna med kabbalan, den judiska mystiska traditionen som kretsar kring att utforska Skapelsens gåta och hon behärskar dessutom läkekonst. Tempelriddarna framstår däremot som fundamentalistiska och grymma i sin tro. Scott diskuterar huruvida deras hållning verkligen är förenlig med de ridderliga idealen och de kristna dygder som kyrkofadern Augustinus beskriver i medeltidens viktigaste politiska verk “Gudsstaten” (från tidigt 400-tal). Dennes föreställning om att människan är djupt fördärvad av arvsynden och att en världslig idealstat därför inte kan skapas blir tydlig i Scotts roman där människors egenintresse går före allt, illa förklätt i religiöst hyckleri.
Den fångade Rebecca hotar med att ta sitt liv, gravyr av Joseph Goodyear efter George Cruikshanks teckning i 1837 års upplaga av "Ivanhoe". 2, Rikard Lejonhjärta och Broder Tuck, illustration av J. Cooper den äldre från 1886 års upplaga av "Ivanhoe" (1819).
I postmoderna tider har det framhållits hur framsynt Scotts författarskap är, i sin strävan att betona vikten av religiös och kulturell tolerans bryter han mot den västerländska tendensen att vilja infoga hela världens gång i en berättelse och skapar i stället en polyfoni av röster och perspektiv i sina romaner. “Ivanhoe” låter oss ta del av de olika karaktärernas skilda upplevelser beroende på social ställning och om de är kvinnor eller män, judar, saxare eller normander. Tillsammans utgör de den mångstämmiga helheten kallad England.
Den ungerske marxistiske filosofen och litteraturhistorikern György Lukács har pekat på att romanens hjälte Wilfred av Ivanhoe, den saxiske korsriddaren, inte är någon exceptionell person som andra historiska figurer eller de grekiska heroerna tenderar vara, tvärtom är han en högst ordinär representant för dåtidens engelsmän. Det är Scotts styrka och vad som gör honom till en större och bättre skildrare av det förgångnas kultur och samhälle än både sin samtids och dagens historiker. Scott var övertygad om att människan i passioner och drömmar längst inne är densamma oavsett vilken epok eller kultur hon lever i. På så vis lyckas han också föra oss tillbaka till tiden och göra dess människor mänskliga och begripliga för oss.
1. Anthony Andrews 1982. 2. Vinnarna Judi Dench och Anthony Andres på British Academy Film Awards 1982.
Det hindrade emellertid inte att Anthony Andrews fick kämpa ordentligt med rollen som Ivanhoe i Camfields film. Han hade då, endast 34 år gammal, nått sitt zenit som skådespelare. Året innan hade Andrews tilldelats en Golden Globe för sin rolltolkning av Sebastian Flyte i Charles Sturridges och Michael Lindsay-Hoggs förtrollande “En förlorad värld” (fortfarande den bästa tv-serien som spelats in) efter Evelyn Waughs 36 år äldre roman med samma titel.
Hans problem var just att Ivanhoe är så vanlig, varken ängel eller demon, utan högst mänsklig. Ivanhoe är så mänskligt felbar att han inte ens har mod nog att välja rätt kvinna i slutet av historien. För precis som i Scotts roman är de två verkliga huvudkaraktärerna (vilket brukar vara fallet i hans verk) två kvinnor, den tämligen färglösa saxiskan Lady Rowena (Lysette Anthony) och den spännande, mystiska, kärleksfulla, godhjärtade och vackra judinnan Rebecca (Olivia Hussey). Det är också ett sista möte mellan dessa rivaler som avslutar Scotts berättelse.
Rebecca (Olivia Hussey) vårdar Wilfred av Ivanhoe (Anthony Andrews) i Douglas Camfields "Ivanhoe" (1982).
I Sverige visades “Ivanhoe”på nyårsafton 1982 och har sedan dess sänts varje år på nyårsdagen, först i SVT i många år och sedan TV 3. Att filmen blivit en tradition här har det ordats mycket om, men var gång man ser den tycks det trots allt självklart, för alla Scotts trollbindande djup och litterära finesser finns där.
Dessutom är det en vacker film, för fotot står nederländaren John Coquillon. Han fick sitt genombrott som filmfotograf i det brittiska underbarnet Michael Reeves rysliga “Den blodiga snaran” (1968) där Coquillon genom sin kameralins för oss tillbaka till engelska inbördeskrigets fasor. Efter Reeves alltför tidiga död i en överdos året därpå kom Coquillon att bli amerikanen Sam Peckinpahs parhäst och filmade klassiker som “Strawdogs” (1971), “Pat Garrett och Billy the Kid” (1973) och “Järnkorset” (1977). Inte minst stod han för det spöklikt sköna fotot i ungraren Peter Medaks mästerverk “The Changeling” (1980).
På samma vis som Scott med sina ord målar upp ett ännu förtrollat England där spåren av kelternas och druidernas dunkla kultur liksom saxarnas och danskarna gamla hedniska föreställningar dröjer sig kvar i landskapet, frammanar Coquillon med sitt foto en närvaro som gör att vi glömmer kostymer och kulisser.
Scott tände gnistan för 1800-talets stora vurm och återupptäckt av medeltiden och blev en viktig influens för den spirande nationalismen. Kalvinisten Scotts kristna sensmoral i "Ivanhoe" är att våra försakelser inte belönar oss varken i livet eller döden, vi gör dem därför att det är gott och rätt i sig. I romanen är hans projekt tydligt, Scott vill visa att alla måste göra sina uppoffringar, överge delar av sin kultur och identitet, för att skapa starka samhällen och nationalstater. Saxarna tvingas ge upp drömmen om att själva bli kungar därhän och normanderna överger sin snikna materialism och maktfullkomlighet.
Scott såg i sin samtid hur den framväxande industrialismen och kapitalismen slet sönder den gamla samhällsväven. I vår tid är nu varse den motsättning och spänning som uppstår mellan nationalism och globalism, vilket splittrar oss i en tid då identitet, grupptillhörighet, självupptagenhet och egenintresse återigen blivit viktigare än självuppoffringen, plikten och ansvarstagandet för varandra och världen.