Familjekomedi
Regi: Gustaf Åkerblom
Med: William Ringström, Morgan Alling, Anja Lundqvist
Mina damer, herrar och kanske framför allt barn. Vi har ett triangeldrama att reda ut. Sunes (William Ringström) stora kärlek Sophie (Kajsa Halldén) ska åka på skidsemester med sin familj. Tillsammans med skolans snygging Santos (Malte Gårdinger)!
Men inte Sune. För Sunes ”Ett päron till farsa”-aktiga pappa (Morgan Alling) är som bekant obotligt snål, och det kostar pengar att åka till fjällen. Det hela är klart oroande. Ska Sophie och Santos bli ihop nu eller?
Påhittig som han är drar Sune ihop en rövarhistoria om att Sophies familj av oklar anledning bjuder familjen Andersson på resa, boende, spabehandlingar och allt mellan snömoln och backe. Pappa Rudolf jublar – och packar snabbare än någon hinner säga ”gratis”. Och så startar äventyret. Och uppdraget Stoppa romansen.
Efter att ha varit i Grekland 2012 och åkt på bilsemester i Italien 2013 beger sig familjen Andersson vintern 2014 alltså till de svenska fjällen. Ovan nämnda föregångare har mötts av uttråkade kritiker men uppskattats av biopubliken. Oavsett vad som skrivs härifrån och ned kommer barnfamiljer att fylla salongerna. Kanske blir någon ändå glad över detta besked: Det är inte så illa. Ibland är det till och med roligt.
Den här gången har Gustaf Åkerblom, Hannes Holms regiassistent i de tidigare filmerna, klivit fram och tagit över regissörsstolen.
Snilledraget i hans långfilmsdebut är att han väljer att fokusera på barnen och ovan nämnda triangeldrama snarare än de ständigt snubblande vuxna stjärnorna.
Och barnskådespelarna är bra. Framför allt imponerar Malte Gårdinger (son till tv-profilen Pontus Gårdinger och modellen Karin Myrenberg) i rollen som den sportige rivalen Santos.
14-åringen är en komisk talang att hålla ögonen på i framtiden, och han tar sig an sin roll med charm och värme.
Men. För det finns ett men här. Eller några stycken, om man ska vara petig. Jag har svårt att begripa 1980-talsnostalgin som man hänger sig åt här. Mer än en gång förs tankarna till ”Sällskapsresans” skidäventyr ”Snowroller” från 1985. Barnen sjunger ”Diggiloo diggiley”, en låt som dagens ungar rimligtvis bara hört i Sean Banans tappning, i liftkön.
Och när Sune fantiserar utspelar sig hans drömmar i ett neonigt 80-tal. Kanske är det en flört med Sune-skaparna Anders Jacobsson och Sören Olsson, och med den generation som växte upp när böckerna kom.
Men jag vet inte.
Jag tillhör den generationen, läste böckerna och garvade åt Lasse Åberg som barn. För mig tillför greppet ingenting. Mer än en lite dammig känsla.
