Det börjar och slutar med skotten på Sveavägen. Det är dramatiskt och slungar en direkt tillbaka till den där kalla marsmorgonen 1986. Oavsett om man var en nyvaken 8-åring, som jag, eller kanske vuxen så har den dagen för evig naglat sig fast. Det är onekligen en bra utgångspunkt för en dokumentär.
Olof Palme var en exceptionell politiker och på grund av det sätt han dog är han en slags ikon i dag. Klar risk för mytbildning alltså. Därför känns det både nödvändigt och uppfriskande att se Maud Nycander och Kristina Lindströms ambitiösa, roliga, sorgliga och välgjorda dokument om denna både älskade och hatade man.
Efter den inledande dramatiken rullas en kronologisk berättelse upp om den högborgerliga unga pojken som skeppades till Sigtuna. Det politiska uppvaknandet under en resa i misärens USA, de första stegen som Erlanders, så småningom, helt oumbärlige medarbetare. Den äldre, lite tröttare Palme finns också med. Som en fängslande historielektion, skapad av arkivmaterial, intervjuer med kollegor, motståndare och inte minst familjen Palme, fungerar filmen alldeles utmärkt. Speciellt när den visar hans glödande engagemang i internationella frågor med det klassiska "satans mördare"-talet som ett crescendo.
Samtidigt är "Palme" ingen okritisk hyllningsfilm, här finns även vittnesmål om en dubbelnatur, arrogant och impulsiv och hur han fick kämpa sig igenom politiska surdegar som löntagarfonderna och kärnkraftsfrågan. Även de allt annat än smickrande IB- och Geijer-affärerna tas upp. Det blir verkligen tydligt varför han väckte så mycket känslor.
Måhända innehåller filmen inga större nyheter för dem som var med då. Men för en yngre publik framstår framförallt både Palme själv men också vår närhistoria som exotisk. Var är alla strömlinjeformande pr-personer när Palme står halvnaken i ett omklädningsrum och blir intervjuad, på flytande franska? Och hur var det ens möjligt för gisslan i bankvalvet att ringa direkt till Palme, mitt under själva Norrmalmstorgsdramat?
(TT Spektra)