Skräck
I rollerna: Perdita Weeks, Ben Feldman, Edwin Hodge
Regi: John Erick Dowdle
Censur: 15 år
Det börjar faktiskt ganska bra. Perdita Weeks är arkeologi- kemist- och kampsports-äventyraren Scarlett som talar fyra språk, varav två utdöda, och som följer i sin döde fars fotspår i jakten på alkemins heliga graal, de vises sten; ett mytiskt föremål som kan förvandla oädla metaller till guld och skänka evigt liv.
Filmen sparkar igång med hetsig jakt genom Iran. Bifiguren Benji gör en dokumentär om Scarlett, som under oklara, men explosiva omständigheter, snabbt gräver fram en uråldrig skulptur som ger henne den nyckel hon behöver för att lokalisera stenen.
Sen, boom, Paris, ett ex som talar just det utdöda språk som Scarlett inte har hunnit lära sig och där är stenen, men va? 300 fot under jorden? Inga problem, det här ungdomliga, franska urban explorer-gänget hittar ju i stadens katakomber.
Allt det här avhandlas på häpnadsväckande kort tid. Säg 15–20 minuter, och sen är filmen slut. I princip. För trots att regissören John Erick Dowdle med närmast manisk frenesi klipper, klipper, klipper för att hålla uppe tempot blir resultatet det motsatta: grottor. I drygt en timme.
Att varken utflykten i katakomberna eller de vises sten blir vad Scarlett hoppats på behöver man inte vara arkeologi- kemist- och kampsports-äventyrare för att räkna ut.
Däremot hade det kanske varit bra om någon i det här projektet hade kopplat in lite mer hjärna på ett ganska tidigt stadium. Skakig handkamera, luffiga specialeffekter och diffus ockultism kan ju vara fantastiskt underhållande. Men bara om det vilar i ett åtminstone nästan vettigt manus. (TT)