I filmen "Spegeln" utforskar Andrej Tarkovskij det förflutna genom drömmar och minnesbilder.
Den ryske filmskaparen Andrej Tarkovskij började skriva ”Spegeln” (1975) redan 1964 efter att han rönt stora framgångar med sin krigs- och barndomsskildring ”Ivans barndom” (1962). Han skrev på den samtidigt som han arbetade på sin film “Den yttersta domen” (1966) om den ryske medeltide ikonmålaren Andrej Rubljov, vars konst också influerade hans prisade filmatisering från 1972 av den polske författaren Stanislaw Lems science fiction-roman ”Solaris” (1961).
För Tarkovskij var den kristna tron grundfundamentet i den ryska kulturen och den tog sig inte minst uttryck i ikonerna, dessa fantastiska bilduttryck som fångar den gudomliga evigheten. I samma anda ville han överföra ikonografin till filmen och förmedla Gudsnärvaron i ett rörligt meditativt bildflöde.
Likt en spegelbild vänd mot det förflutna för Tarkovskij samman disparata minnen, drömmar och känslor i en uppbruten och fragmentarisk berättelse som trots sina otaliga perspektiv utgör en gripande helhet. Filmen för oss djupt in i det innersta av oss själva i sin jakt efter det som varit. Vi finner att det förflutna ofrånkomligen alltid är närvarande.
I huvudrollen som den unge Aleksej brillijerar Ignat Daniltsev i Andrej Tarkovskijs klassiker "Spegeln" (1975).
I poetiska sekvenser ser den döende diktaren Aleksej (Innokentij Smoktunovskij/Ignat Daniltsev) tillbaka på sitt liv. Det blir på så vis också en betraktelse över Sovjetunionens utveckling från 1930-talets snabba samhällsomdaning och 40-talets existentiella krig till den kalla efterkrigstiden. Barndomsminnen blandas med drömmar och nyhetssändningar från händelser genom åren. Georgy Rerbergs foto skiftar mellan färg och svartvit när drömlika bilder flyter som en ström ur det undermedvetna genom hans kameralins.
Ignat Daniltsev spelar den unge Aleksej i Andrej Tarkovskijs "Spelen" (1975).
I hög grad är ”Spegeln” en självbiografisk film, bland annat få vi ta del Tarkovskijs barndomsminnen från Josef Stalins evakuering av Moskva under hotet från tyskarnas snabba framryckning 1941.
Drömmsekvenser och suddiga minnen utgör handlingen i Andrej Tarkovskijs film "Spegeln" (1975).
Först mottogs ”Spegeln” med blandade reaktioner hos kritikerna, många fann den obegriplig, men med tiden har den kommit att betraktas som en av de vackraste filmerna som spelats in, närmast översinnlig i sitt uttryck är den en historisk milstolpe i konstartens utveckling.
Margarita Terekhova Natalja, huvudpersonen Aleksejs mor i Andrej Tarkovskijs magiska film "Spegeln" (1975).
Särskilt högt hålls “Spegeln” i Ryssland där den prisas för sin genuint ryska karaktär, men så har det knappast alltid varit. Tarkovskij fick med nöd och näppe “Spegeln” finansierad av det sovjetiska filminstitutet Goskino, som sedan med stor misstänksamhet begränsade spridningen av filmen. Den tilläts inte heller visas och tävla på filmfestivalen i Cannes, trots att arrangören därför både vädjade och lönlöst hotade med att inte visa något sovjetisk film alls.
Andrej Tarkovkisj på besök i Sverige 1985.
”Spegeln” fortsätter alltjämt att vara en gåta, likt ikonerna ger den oss en glimt av det heliga, något vida större och djupare än det vi har för handen. Den kan också betraktas mer som ett bildsatt musikstycke än en film, Tarkovskij hävdade också att han komponerade sina filmer som musik, han följde inte handlingens logik utan rytmen i händelsernas flöde.
I kväll visas ”Spegeln” i Norrköpings Konstmuseums serie “Ett något överväldigar förståndet” på Cnema i Norrköping. Det finns nu en mycket obehaglig tendens att straffa ryska kulturuttryck för Vladimir Putins invasion av Ukraina. Gör inte det, passa i stället på att se in i Tarkovskijs gudomliga spegel!