Chevy Chase, Anthony Michael Hall, Beverly D'Angelo och Dana Barron spelade familjen Griswold i John Hughes klassiska komedi "Ett päron till farsa" som nu firar 40 år.
Efter att ha hoppat av universitetet försörjde John Hughes sig på att sälja skämt till komiker och så småningom började han skriva för det populära amerikanska humormagasinet National Lampoon. Inspirerad av sina upplevelser av att semestra med sina föräldrar som barn skrev Hughes historien “Vacation ‘58” som blev grunden till “Ett päron till farsa” (1983).
Han stod för manuset till filmen om familjen Griswolds galna resa i en trälistad Ford herrgårdsvagn från Chicagos förorter till Wally World (Disney Land) i södra Kalifornien. Det blev en dundersuccé som följdes upp med flera filmer. ”Ett päron till farsa” är i dag, trots tidens tand, en humorklassiker och Chevy Chase gjorde ett outplånligt avtryck i rollen som den töntige och smådumme familjefadern Clark W. Griswold. Något som sedan kom att känneteckna den store Beatles-entusiasten Hughes filmer var just kärleken till popmusiken. Soundtracket som samlade allt från doo-woop-gruppen The Fleetwoods 50-talsklassiker “Mister Blue” till punkrockarna The Ramones svängigt kontroversiella “Blitzkrieg Bop” som letade sig upp på Billboardlistan.
“Ett päron till farsa” öppnade filmvärlden för Hughes som året därpå kom att spela in den första av flera banbrytande ungdomsfilmer. “Födelsedagen” (1984) kom att leda genren i en helt ny riktning. I Amerika präglades den vid tiden av grabbiga och billiga sexskämt, men som nu fick ett helt annat humoristiskt allvar. Hughes träffade flickan som blev hans “musa”, den 16-åriga rödhättan Molly Ringwald som redan så ung visade sig vara på toppen av sin kapacitet som skådespelerska. Tillsammans kom de att skriva outplånlig filmhistoria.
Ringwald hade redan gjort sig ett namn som barnskådespelare i musikaler och på tv, inte minst som den morska feministen Molly Parker i komediserien “The Facts of Life” (1979). Dessutom hade hon sjungit in flera patriotiska skivor där hon tolkade sånger som “This is My Country” och “God Bless America”, vilket föll den konservative Hughes i smaken.
Likt nästan alla hans filmer förs vi i “Födelsedagen” till någon av Chicagos förorter. Här vaknar Samantha “Sam” Baker (Ringwald) upp till en fruktansvärd dag, hennes tjusiga och självupptagna storasyster Ginny (Blanche Baker) ska förvisso gifta sig, men hela Sams familj har glömt bort att hon fyller 16 år! Dessutom är hon olyckligt förälskad i den äldre, snygge och stygge Jake (Michael Schoeffling). Det hon inte vet är att Jake i smyg är nyfiken på henne, men han är tillsammans med Caroline (Haviland Morris), en arbetartjej som egentligen är alltför vild och festsugen för honom, men som i sin frigjordhet är allt det medklasstjejen Sam önskar att hon kunde vara. Samtidigt uppvaktas hon själv av den jämnårige “nörden” Ted (Anthony Michael Hall), som är hopplöst underlig.
John Hughes omgiven av "musan" Molly Ringwald och Michael Schoeffling under inspelningen av "Födelsedagen" (1984).
“Födelsedagen” blev också en stor publikfavorit och kritikerna såg något nytt födas, ungdomsfilmer med en slags medkänsla och respekt för sina karaktärer. Framför allt var det Ringwald som drog blickarna till sig med sin närvaro och trovärdighet blev hon filmens centrum. Hughes gav plats och tröst åt de unga som inte kände sig inräknande och sedda.
Återigen levererade Hughes ett fantastiskt blandat soundtrack med allt från Stray Cats rockabilly och AC/DCs dieselosande rock till , Spandu Ballets och Wham!s glamorösa soulpop.
Följande år kom Hughes mästerverk “Breakfast Club” (1985), en av de bästa ungdomsfilmerna någonsin och sedan några år tillbaka bevarad av amerikanska Kongressbibilioteket som ett kulturhistoriskt ovärderligt verk.
“Breakfast Club” inleds med tonerna av det skotska rockbandet Simple Minds superhit “Don’t You Forget About Me”. Det är lördagen den 24 mars 1984 och vi befinner oss på Shermer High School utanför Chicago. Fem av dess elever har fått kvarsittning och ska under dagen sitta i skolbiblioteket och skriva en essä som besvarar frågan “vem är du?” under övervakning av den bittre vicerektorn Vernon (Paul Gleason).
Den bittre rektorn vicerektorn Vernon (Paul Gleason) skäller på eleverna i "Breakfast Club" (1985).
Snart utvecklas en egendomlig dynamik mellan de fem eleverna. Den socialt avvikande “nörden” Brian (Anthony Michael Hall) är väldigt duktig i skolan, men har svårt att knyta an till och bli respekterad av kamraterna. Skolans brottarstjärna Andrew (Emilio Estevez) har det digra collegestipendiet i sikte och är en i grunden en empatisk kille som pressas av vännerna att mobba och göra andra elever illa. Det blyga och ensamma “psykfallet” Allison (Ally Sheedy) klär sig i svart och håller sig för sig själv. Den populära snobben Claire (Molly Ringwald) måste nu finna sig i att omges av “losers”, inte minst den rebelliske ungdomsbrottslingen John (Judd Nelson).
Judd Nelson spelar värstingen John och Molly Ringwald den fina flickan Claire i John Hughes film "Breakfast Club".
De två utstötta Brian (Anthony Michael Hall) och Allison (Ally Sheedy) finner vänskap och tröst i varandra i John Hughes fina film "Breakfast Club).
Den senare struntar helt i Vernons regler och håller på att retas och trakassera de andra och till och med våldsamma konflikter uppstår mellan dem. Andrew backar inte för John och ridderligt står han upp för de andra eleverna. Snart finner de sig i sitt “fängelse” och efter att grälen lagt sig börjar de lyssna och dansa på musik tillsammans och berätta för varandra om sina liv och varför de nu sitter där på en lördag. Dysfunktionella familjer är den genomgående förklaringar, press hemifrån och från vännerna, våldsamma eller frånvarande föräldrar, ensamhet och skuldkänslor och till och med ett planerat självmord avslöjas när de öppnar sina hjärtan.
Molly Ringwald, Judd Nelson och Anthony Michael Hall, tre av John Hughes unga stjärnor i filmen "Breakfast Club" (1985).
De blir vänner och till och med oväntade romanser uppstår mellan dem, även om det bara är för en dag, en stund där de gör sig fria från alla förväntningar och hierarkier. Samtidigt klagar Vernon uppgivet till vaktmästaren Carl (John Kapelos) om att eleverna inte har någon disciplin och respekt längre, men denne får honom att förstå att det är han själv som förlorat självförtroendet och medkänslan och därför auktoriteten.
Oväntade romanser uppstår i John Hughes "Breakfast Club" (1985). Judd Nelson och Molly Ringwald spelar mot varandra.
De fem unga skådespelarna kom att kallas “The Brat Pack” och betraktades alla som lovande framtidsnamn, de alla kom också att ha sina storhetstider som unga skådespelare under 80- och 90-talet. Trots framgången med “Födelsedagen” fick Hughes en under amerikanska förhållanden liten budget och närmast rekordkort tid att öva och spela in filmen. Och i det lilla växte det stora fram. Hughes fångar västerländska ungdomars ständiga kamp att göra sig förstådda i ett modernt samhälle där inga normer är givna, där pressen att behöva definiera sig själv och slå sig fram i ett marknadssamhälle leder till mental ohälsa. När Hughes låter dem mötas som människor faller alla stereotyper och fördomar, och de börjar kunna se sig själva i varandra.
"The Brat Pack", Judd Nelson, Emilio Estevez, Ally Sheedy, Molly Ringwald och Anthony Michael Hall i Joh Hughes klassiker "Breakfast Club" (1985).
“Breakfast Club” är en av Hughes mest politiska och ideologiska filmer. Hans egen konservatism kom ur en upplevelse av att Amerika höll på att förlora sina grundläggande värden och sin frihets- och jämlikhetssträvande kultur, framför allt slog han vakt om familjen och förfasades över dess upplösning i samtidens samhälle. Hughes var i full samklang med den republikanske presidenten och tidigare filmskådespelaren Ronald Reagan (som också älskade hans filmer) och dennes projekt att få amerikanerna att återvinna sitt självförtroende och sin identitet. “Breakfast Club” handlar om kärlek och medmänsklighet, eleverna organiserar inte ett uppror, de tar var och en ansvar för att resa sig och sträcka sig mot högre värden i ett uttryck för individens egenart och frihet.
John Hughes gick bort i en hjärtattack 59 år gammal 2009. Som filmskapare hade han sin storhetstid i mitten av 1980-talet. Till höger ser vi honom tillsammans med sina unga stjärnor i "The Brat Pack", skådespelarna i hans klassiska ungdomsfilm "Breakfast Club" (1985).
I efterhand har “Breakfast Club” kommit att betraktas som en av filmerna som definierar 1980-talet och dyker upp på kritikers listor som ett av de bästa, om inte det bästa, ungdomsdramat någonsin.
Den rimligt realistiska “Breakfast Club” följdes samma år upp av den egendomliga science fiction-komedin “Drömtjejen”. De två nördarna Gary (Anthony Michael Hall) och Wyatt (Ilan Mitchell-Smith) går på Shermer High School (!) där de ständigt förnedras av skolans tuffa sportkillar samtidigt som de suktar efter dessas flickvänner. De behöver hitta ett sätt att bli populära och när de en kväll ser James Whales klassiska skräckfilm “Frankenstein” (1931) får de idén att de ska skapa en egen “drömtjej” med modern datateknik. Resultatet bir Lisa (spelas fotomodellen Kelly LeBrock), en vacker, intelligent och stark kvinna som tar med pojkarna ut på ett svindlande äventyr in i vuxenvärlden.
Hughes återvände till dramat i “Pretty in Pink” (1986). Andie Walsh (Ringwald) bor med sin ensamstående och arbetslöse far, Jack (Harry Dean Stanton) som är bitter och nedstämd efter att hans fru och dotterns mor övergivit familjen. Fattigdomen kryper sig på och den kreativa Andie gör vad hon kan med second hand-kläder för att bli accepterad i skolan. Hennes bästa vän är “Duckie” (Jon Cryer), en utstött kille som i hemlighet är förälskad i Andie, men som inte vågar berätta för henne hur han känner. De båda blir trakasserade av de rika ungdomarna i skolan. Men så finns den förmögne Blane (Andrew McCarthy) som också i hemlighet fått upp ögonen för Andie.
“Pretty in Pink” lever inte upp till nivån i “Breafast Club”, men det kan vara Ringwalds absoluta höjdpunkt som skådespelerska. Framför allt är musiken av Guds nåde och filmens soundtrack brukar ofta omnämnas bland de bästa någonsin. Det samlar 80-talets brittiska rockmusik med The Psychdelic Furs “Pretty in Pink” och Orchestral Manoeuvres in the Darks hit “If You Leave” och inte minst New Orders “Shellshock” och The Smiths vackra ballad “Please Please Plese Let Me Get What I Want” som tröstar den ensamme Duckie i en av filmens ömmaste scener.
“Fira med Ferris” (1986) brukar betraktas som Hughes andra mästerverk vid sidan av “Breakfast Club”. Sistaårseleven Ferris Bueller (Matthew Brodrick) lurar sin familj och skolan att han är sjuk för att få en ledig dag. I skolan får de lära sig om Laffer-kurvan (att skatteintäkterna kan bli högre även om skattesatsen sänks) och om europeisk socialism (som Ferris själv kallar anarkistisk fascism), vilket han inte tycker är mycket att lära sig om. I stället drar Ferris med sig sin hypokondriske vän Cameron (Alan Ruck), som egentligen är nedstämd av sina föräldrars kärlekslösa äktenskap, och lyckas prångla ut flickvännen Sloane (Mia Sara) från skolan genom att ljuga ihop att en historia om att hennes farmor har dött och de åker in till city för att leva livet.
“Fira med Ferris” är Hughes ultimata kärleksförklaring till Chicago på samma vis som Woody Allen hela tiden har älskat sitt New York. Inte minst ser vi det i scenen från stadens stora konstmuseum Art Institute of Chicago där Hughes också dröjer kvar för att visa alla de konstverk han själv vuxit upp med. Framför allt dröjer kameran kvar på Georges Seruats “En söndagseftermiddag på ön La Grande Jatte” (1886) där den olycklige Cameron försöker identifiera sig med ett av barnen i målningen.
Georges Seurats målning “En söndagseftermiddag på ön La Grande Jatte” (1884) spelar en stor roll i John Hughes film "Fira med Ferris" (1986).
“Fira med Ferris” är en varm och oskyldig komedi som egentligen handlar om hur Ferris hjälper sin olyckliga vän Cameron att se och älska sig själv, att ta honom ur depressionens mörker och våga omfamna och vara i livet.
En nu närmast bortglömd pärla, “Some Kind of Wonderful” (1987), blev Hughes sista märkvärdiga ungdomsfilm. Det är en bearbetning av “Pretty in Pink” med omkastade könsroller. Efter skoldagarna arbetar Keith (Eric Stoltz) som mekaniker hos sin far Cliff (John Ashton) som har stora förhoppningar om honom, Keith ska bli den första i familjen att läsa på college och att slippa tvätta sina händer efter att han kommer hem från jobbet. Cliff vill att sonen blir ekonom, men den kreative Keith drömmer om att bli konstnär.
Hans bästa vän, “pojkflickan” Watts (Mary Stuart Masterson), är utstött i skolan och “beskylls” för att vara lesbisk, men i själva verket är hon kär i Keith. Han däremot går förstås och drömmer om den populära Amanda Jones (Lea Thompson), en arbetartjej som lyckats stiga i hierarkin genom att fånga de rika killarnas (och därför de rika flickornas) intresse och som har lärt sig att utnyttja andra människor för att ta sig fram.
“Some Kind of Wonderful” är inte ihågkommen på samma vis som “Pretty in Pink”, trots ett härligt soundtrack (med bland andra Jesus and the Mary Chain) och ett slut som är mer förlösande och “sant”.
Macaulay Culkin och Joe Pesci i John Hughes komedi "Ensam hemma" (1990).
Hughes gick bort 2009 i en hjärtattack 59 år gammal och även om filmer som komedin “Ensam hemma” (1990) i sig blivit filmhistoriska så kom han jämfört med de fem mycket kreativa åren i mitten av 80-talet inte att nå samma höjder i sitt skapande igen.