Harold Bloom 1986.
Den berömde litteraturhistorikern Harold Bloom placerade givetvis William Shakespeare som en av de centrala författarna i västerlandets kanon. Bloom hävdade att den engelske dramatikern upptäckte, eller rent av uppfann, människan som vi känner henne i dag. Shakespeare skrev fram och gestaltade det djupaste mänskliga på scenen för oss att spegla oss i och reflektera över.
När Joel Coen nu efter över 30 års samarbete valt att göra en film utan brodern Ethan tar han sig an ”The Tragedy of Macbeth” (1623). På så vis görs amerikansk filmkonst relevant igen, just som den hemfallit till evighetslånga följetonger av superhjälteepos och rymdoperor.
Joel Coen och Frances McDormand under inspelningen av "The Tradgedy of Macbeth".
Tegnerna Macbeth (Denzel Washington) och Banquo (Bertie Carvel) har just besegrat förrädaren Macdonwald och hans norska och irländska allierade. När de är på väg att lämna slagfältet uppenbara sig tre häxor (Kathryn Hunter) för dem och förkunnar en profetia om att Macbeth ska bli kung och att Banquo redan är anfader till ett blivande kungligt led.
Lady Macbeth (Frances McDormand) delar inte makens tvivel om trollpackornas spådom. I samband med att kung Duncan (Brendan Gleeson) övernattar i Macbeths slott övertalar järnladyn sin man att ta ödet i egna händer och mörda härskaren i sömnen för att kunna ta plats på dennes tron. Snart kastar Macbeths paranoida tyranni sin skugga över Skottland.
Denzel Washington och Frances McDormand spelar makarna Macbeth.
Shakespeare hade en rad inspirationskällor när han skrev ”Macbeth” och enligt legenden också egen erfarenhet av trolldom. Samtida redogörelser om svartkonst och minst sagt fantasifulla krönikor om den verklige Macbeths regenttid 600 år tidigare är ingredienserna i Shakespeares häxkittel.
I mångt och mycket följer han det antika och medeltida tragedins formel, men öppnar samtidigt porten till en ny era, den mänskliga psykologins tidevarv och vänder blicken inåt mot människans outgrundliga inre.
Willam Shakespeare. Målning av William Taylor från 1610.
Trots dess gudlöshet är ”Macbeth” en högst kristen moralitet, mordet på Duncan är en metafor för Jesus korsfästelse och Macbeth förkroppsligar hela den syndiga mänskligheten frestad av världslig makt och berömmelse. Shakespeare alluderar till en rad berättelser ur Gamla testamentet och visar hur det medeltida politiska idealet sätts ur spel, Skapelsen hierarkiska ordning, med den välsignade kungen överst och tegnar därunder rubbas genom övermod. Människan står inför en ny tid och inte är det lycksalighet utan tragedi den har i sitt sköte.
Kathryn Hunter spelar häxorna i Joel Coens "The Tragedy of Macbeth".
Under medeltiden och långt därefter betraktades just häxorna som de värsta samhällsomstörtarna, inte bara gjorde de uppror mot den världsliga ordningen, de var också rebeller i andlig mening. De tre häxorna (i filmen kusligt mentalt och kroppsligt förvridet gestaltat av den ytterst fysiska Hunter) symboliserar kaos, mörker och strid och är både vittnen och aktörer. Systrarna är gränsgångare, de rör sig mellan den naturliga och övernaturliga världen och det är ovisst om de är nornorna som spinner ödestråden eller endast kraxande ödeskorpar med bud från högre dunkla makter.
Frances McDormand spelar Lady Macbeth.
Coens film för tankarna till Akira Kurosawas ”Blodets tron” (1957) som trots att den helt frångår Shakespeares poesi är vida omtalad som en av de bästa tolkningarna av ”Macbeth” som gjorts. Vi påminns förstås också om den magiska realismen i Ingmar Bergmans existentialistiska medeltidsdramer ”Det sjunde inseglet” (1957) och ”Jungfrukällan” (1960).
Frances McDormand spelar Lady Macbeth.
Men i Bruno Delbonnels vasst svartvita foto och Stefan Dechants sagolika scenografi ekar även av den tyske expressionisten Fritz Langs filmer, likt ”Metropolis” (1927) eller ”M” (1931) blir det monumentala och förvrängda dimhöljda landskapet en bild av ett jämrande inre. Den vindpinade heden från William Scotts romantiska riddarromaner framträder i en skotsk kalvinistisk mardröm där världen och människan är fullständigt fördärvad av synd och förtvivlat letar vi efter ett enda tecken på nåd. Shakespeares drama och Coens film är som ett medeltida mysteriespel, den lyriska dialogen ger berättelsen en rituell karaktär, en svart mässa som för oss till helvetets portar.
Denzel Washington spelar Macbeth.
Shakespeares ödestragedi gifter sig väl med det tema som binder samman alla bröderna Coens filmer, deras karaktärer är alltid fångna i sig själva, i sin besatthet och villfarelse, inkastade förlopp styrda av oändligt mycket större och ogripbara krafter. Driven av outsagda motiv och tilltagande vansinne vadar Macbeth fram genom ett blodbad bara för att själv till slut drunkna i det.
Erik Jersenius, kulturchef
”The Tragedy of Macbeth” visas just nu på Cnema i Norrköping och ska helst upplevas på bioduken!