Mika Gustafson, från Linköping, har redan prisats internationellt för sin debutlångfilm "Paradiset brinner". Här har hon precis tilldelats priset för bästa regissör på filmfestivalen i Venedig.
Mika Gustafson har tilldelats priset för bästa regissör på filmfestivalen i Venedig och för bästa film på London Film Festival. Det senaste verkar hon stoltast över, de stora förebilderna Andrea Arnold (“Fish Tank”, “Svindlande höjder”, “Mitt liv som ko”) och Julia Ducournau (“Titane”) har tidigare fått priset.
– Det betyder otroligt mycket, när jag fick det så började jag inse att något stort var på gång. Det är det som är så spännande med konst, man vet aldrig hur det slår. Jag skapar bara med utgångspunkten att botten i mig är botten dig, säger Mika Gustafson.
“Paradiset brinner” handlar om de tre systrarna Laura, Mira och Steffi som under flera månader har lämnats ensamma i en marklägenhet i en förort någonstans i Sverige. Deras mamma verkar helt enkelt ha övergivit dem. De tre är tämligen olika varandra till utseendet och vi kan förmoda att det finns två eller rent av tre frånvarande fäder.
Det är sommar och systrarna försöker ta hand om sig själva, men lever också rövare genom att göra inbrott i villor och bada i andras pooler, slåss med andra tjejer och festa med vännerna ute i det gröna. Men så en dag ringer socialen och vill göra hembesök efter att otillåten frånvaro från skolan upptäckts. Nu måste systrarna på något sätt lösa situationen för att inte bli omhändertagna och splittrade.
– Jag saknade tjejperspektivet, det har gjorts många filmer om pojkar i tuffa situationer, men inte om tjejer på det viset. Jag ville göra en film om ungdomar som har existentiellt djup, som säger något om vad det innebär att vara människa och om vår strävan efter frihet.
"Paradiset brinner" handlar om de tre systrarna Laura (Bianca Delbravo), Mira (Dilvin Asaad) och Steffi (Safira Mossberg).
Titeln antyder en mångtydighet i filmen, ett paradis i lågor, och det är inte riktigt lätt att sätta fingret på vad den är. På ett vis är filmen realistisk, vi känner igen oss i Sverige, men det finns också mystiska och metaforiska inslag. Det finns mycket avslappnande humor, men det ruvar också något ödesmättat mörkt i snart sagt varje scen, publiken får den illavarslande känslan av att något otäckt eller oåterkalleligt ska hända flickorna.
– Jag vill att filmkonsten ska vara performativ på det viset, att publiken ska fylla ut tomrummen och göra det till sin film, att jag på något vis ska tappa kontrollen över hur den ska tolkas och vad som händer med den när andra ser den.
“Paradiset brinner” kanske bäst kan beskrivas som magisk realism, den är på en och samma gång gripbar och synlig veklighet, men också hallucinatorisk och drömsk i sin förhöjning. En rund kvinna med en nästan lika rund katt i famnen syns på en tavla inne i en fin villa, men hon och katten vandrar sedan också livs levande runt i förorten. Med utgångspunkt i tavlan finns också en metadiskussion om hur världen framställs beroende på vem som ser den. Här stryker också herrelösa hundar omkring på ett vis som vi kanske inte känner igen och resonerar också med den ensamma schäfern i Andrej Tarkovskijs klassiska film “Stalker” (1979) som i en scen fladdrar förbi i en tv-ruta.
– Jag ville absolut inte göra diskbänksrealism, jag ville göra motsatsen till det. Jag har också inspirerats av Quentin Tarantinos filmer när det gäller att skapa stämningar. Vi ser det bland annat när den äldsta Laura söker upp sin moster Vera (Andrea Edwards, reds. anm.), som jobbar på det kringresande tivolit, för att försöka hitta sin mamma eller när grannen Sasha (Mitja Siren) sjunger karaoke på den lokala krogen.
Den äldsta systern Larua (Bianca Delbravo) inleder en spännande romans med medelklassmamman Hanna (Ida Engvoll) i Mika Gustafsons "Paradiset brinner":
Själv tänker jag ändå på den engelske dramatikern och Nobelpristagaren Harold Pinter när jag ser “Paradiset brinner”. På samma vis som han definierar Mika Gustafson ett existentiellt rum där de mellanmänskliga relationerna och maktspelen står i fokus. Och gör det på ett vis som säger mycket om det samhälle vi lever i.
– Vad roligt att du säger det! Alexander Öhrstrand som jag skrivit filmen med pratar just alltid mycket om Pinter, så det ligger nog något i det.
Skådespelaren Alexander Öhrstrands medverkan i manusförfattandet ger enligt Mika Gustafson avtryck i de påfallande realistiska dialogerna och psykologiska porträtten i filmen.
– Det är därför det vi gör tillsammans blir så bra, jag ser detaljerna och är skicklig på att skapa stämningar, medan Alexander kan de mänskliga samspelen.
Safira Mossberg spelar den yngsta systern Steffi i Mika Gustafsons film "Kärleken brinner".
Alla de tre skådespelerskorna, Bianca Delbravo, Dilvin Assad och Safira Mossberg, är tidigare oprövade kort.
– Jag älskar att blanda amatörer och professionella skådespelare, alla blir mer fokuserade då. Det tog tio månader för oss att hitta dem. Alexander såg Bianca utanför en matbutik där hon med sin djupa raspiga tonårsröst satt och skrek i en mobiltelefon. Vi har också haft en fantastisk rollsättare, Elin Ström, som har letat åt oss. Steffi hittade hon på en tunnelbanestation med sin barnvakt och hon kammade igenom alla klasser i Sollentuna innan hon hittade Dilvin.
Safira Mossberg briljerar i rollen som Steffi, den yngsta av systrarna.
Mika Gustafson är 35 år och är uppvuxen i Lambohov. Hon ville först att filmen skulle spelas in i hemstaden.
– Tanken är just att historien skulle kunna utspela sig i vilken svensk stad som helst, som Skövde eller Norrköping. Jag ville först göra en östgötsk film där alla pratar östgötska, men så blev det inte den här gången. Vi letade också efter skådespelare i Linköping, men hittade inte riktigt rätt. Vi var och spanade efter inspelningsplatser i Lambohov, men framför allt i Ryd. Jag tycker om att husen är så låga där för att vara i ett miljonprogramsområde, det är något visst med det.
Det var också hemma i Linköping som hennes lust att skapa väcktes.
– Linköping är inte någon stor kulturstad, tyvärr. Men när jag var tonåring såg jag föreställningar på Ung Scen Öst och det inspirerade mig och jag förstod att det fanns något där för mig. Det var sedan först när jag var 21–22 år som jag insåg att jag faktiskt skulle kunna göra film.
Mika Gustafson är utbildad vid Fridhems Folkhögskola och på Akademin Valand vid Göteborgs universitet där hon tog examen 2016. Redan året därpå spelade hon in den Guldbaggebelönade dokumentären “Silvana - väck mig när ni vaknat” om rapartisten och skådespelerskan Silvana Imam.
– Men dokumentärfilmandet var ändå ett stickspår, det är spelfilm som jag är utbildad för att göra och som jag kommer fortsätta att skapa framöver.
"Paradiset brinner" har biopremiär på fredag 27 oktober.