Det sägs aldrig rakt ut, för ”Beasts of the southern wild” är inte en film där sådan realistisk precision premieras. Istället är det en film som försöker fånga sanna känslor på samma sätt som ett poem. Lite lättvindigt skulle vi kunna säga att ”Beasts of the southern wild” är en filmisk bearbetning av efterdyningarna av Katrina och alternativa livsstilar som om den vore filmad av Tomas Tranströmer. Eller kanske än mer som om Tranströmer skrivit manus tillsammans med barnboksförfattaren och illustratören Maurice Sendak (”Till vildingarnas land”) och låtit en regissör som Terrence Malick (”Den tunna röda linjen”) göra filmen.
Nu är det självklart inte så, utan detta är en imponerande debutfilm av Benh Zeitlin och hans manuskollega Lucy Alibar. Deras ”Beasts of the southern wild” tog först den prestigefyllda filmfestivalen i Sundance med storm och har sedan erövrat publik efter publik. Imponerande för en så lyrisk film som blandar magi med en snarast mytologisk version av realism.
Styrkan ligger i bilderna, stämningarna och de intressanta personligheter vi möter. De tecknar starka känslobilder som etsar sig kvar i minnet. Men den största tillgången är en liten åttaårig flicka vid namn Quvenzhane Wallis. Hon spelar vår ledsagare och berättare Hushpuppy. Det är hennes berättelse vi följer och det är genom barnets ögon vi ser vardag, hemskheter och hopp förvandlas till magi, ängslan och glädje (men det gör inte filmen till en barnfilm). Debutanten Wallis har ett sådant direkt och okonstlad spel att hon lyckas balansera ut filmens något övertydliga konstnärliga ambitioner. Resultatet är helt enkelt ett bedårande bildpoem.