Peter Dinklage vill inte se dvärgar som sagovarelsen på film en gång till.
Att Disney spelar in en ny version av ”Snövit och de sju dvärgarna” har väckt starka känslor. Skådespelaren Peter Dinklage, mest känd för sin roll som Tyrion Lancaster i tv-serien ”Game of Thrones”, rasar mot att kortvuxna återigen ska göras till sagoväsen och syftar på de ”sju dvärgarna som bor i en grotta i skogen”. Därutöver ska Snövit i mångfaldens namn spelas av amerikanskan Rachel Zegler, som har colombianskt påbrå, och rollen som den elaka styvmor axlas av israeliskan Gal Gadot.
Rachel Zegler ska spela Snövit i den nya filmversionen av "Snövit och de sju dvärgarna".
Gal Gadot ska spela den onda drottningen i den nya filmversionen av "Snövit och de sju dvärgarna".
”Progressivt” och ”normkritiskt” är nyckelorden i debatten, det är viktigt att vara framåtblickande även fast man ännu en gång vänder blicken bakåt mot en uråldrig saga. ”Vithet” som norm är ett diskuterat problem i dessa dagar, men frågan om en Snövit utan det vita är möjlig eller ens begriplig? Går det verkligen att extrahera en modern politiskt korrekt helyllefamiljefilm ur en berättelse med djupt såriga och dunkla rötter?
Walt Disney var 15 år gammal när han 1916 förtrollades av den sköna Marguerite Clark i rollen som Snövit i James Searle Dawleys romantiska film med samma namn. Endast 15 år senare var den sällsamt begåvade tecknaren Disney själv en av Hollywoods största och mest omhuldade filmskapare som blivit enormt populär för sina animerade kortfilmer om Musse Pigg och dennes vänner. Han drömde om att göra den första riktiga tecknade långfilmen någonsin och givetvis var det ”Snövit och de sju dvärgarna” han ville föra till vita duken.
Wilhelm och Jacob Grimm 1847.
Precis som Dawlye baserade Disney sin film på de tyska bröderna Jacob och Wilhelm Grimms version av sagan så som den nedtecknades 1812. Mitt under den pågående depressionen satsade han allt han ägde och skuldsatte sig långt upp över öronen. En och en halv miljon dollar (omkring 300 miljoner kronor i dagens penningvärde) kostade det att färdigställa Disneys drömprojekt och runt honom spreds rykten om att han tappat förståndet.
Det var en enorm filmproduktion med omkring 750 medarbetare. Över hundra tecknare, en 80 musiker stark orkester samt färgläggare, kameramän, tekniker, administratörer och servicepersonal.
Walt Disney 1935.
Disney ville göra något helt nytt helt utan motsvarighet i filmiskt intryck. Han lät bland annat uppfinna och bygga en ny typ av kameror som gav vidare djup i bilden och som på ett mer realistiskt vis kunde fånga de tecknade figurernas rörelser samt återge känslan i naturfenomen som regn och blixtar.
”Snövit och de sju dvärgarna” hade premiär 1937 och blev en enorm succé bland både kritikerna och publiken. Filmen spelade in nära åtta gånger så mycket pengar som den kostade att göra, det vill säga över en och en halv miljard kronor sett till dagens värde. Vid Oscarsgalan året därpå tilldelades Disney, bara 37 år gammal, en Hedersoscar för sin unika insats för filmkonsten.
Arthur Rackhams illustration av Snövit och de sju värgarna från 1909.
Illustration ur "Broder Martin" (1913) av John Bauer.
”Snövit och de sju dvärgarna” är också en enorm konstnärlig bedrift, tecknad med hela 1 500 färgnyanser var dess stil influerad av stora europeiska sagoillustratörer som britten Arthur Rackham och Jönköpings John Bauer (dennes arvtagare Gustav Tenggren var ateljéchef under arbetet med Disneys film). Samtidigt stod rivalen Max Fleischers populära pinuppliknande karaktär Betty Boop med sin mjukt kvinnliga figur som modell för den betydligt mer oskuldsfulla Snövit. Rent filmiskt inspirerades Disney framför allt av George Cukors sagolika William Shakespeare-filmatisering ”Romeo och Julia” (1936), men också det kusliga mörkret från äldre rysare, som den tyska expressionismen i Robert Wienes ”Dr. Cagliaris kabinett” (1920) och Friedrich Wilhelm Murnaus ”Nosferatu” (1922) samt den ryskfödde Rouben Momoulians Hollywoodskräck i ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” (1931).
Gustaf Tenggren tillsammans med barnbokläsande barn 1950.
Betty Boop. Illustration av Max Fleischer.
Kritikerna hyllade ”Snövit och de sju dvärgarna” för att den var så tekniskt förfinad att den upplevdes som spelfilm snarare än animation. Den omnämndes som den största amerikanska cineastiska bedriften sedan David Wark Griffiths ”Nationens födelse” (1915) och den legendariske sovjetiske filmskaparen Sergej Eisenstein slog generöst fast att ”Snövit och de sju dvärgarna” var filmhistoriens dittills främsta verk.
Prinsens blickar längtande efter den sköna Snövit, prinsessan som tvingas går runt i enkla trasor och slita med hushållsuppgifter av sin elaka styvmor, den onda drottningen.
I dag betraktas Disneys verk åtminstone som den främsta tecknade filmen någonsin, tätt följd av bröderna Dave och Max Fleischers ”Gullivers resor” (1939) och den egna ”Pinocchio” (1940). ”Snövit och de sju dvärgarna” är också bevarad USA:s nationella filmregister för framtida generationer. Det är värt att notera att den förfining som den tecknade filmen når vid tiden för andra världskrigets utbrott sedan aldrig har överträffats, även om 40- och 50-talets Disneyfilmer som ”Dumbo”, ”Bambi”, ”Alice i Underlandet” och ”Peter Pan” alla är odiskutabla mästerverk i egen rätt.
Walt Disney 1946.
Disney anpassade på många vis sagan för sin tid, med humor, musik och grälla färger. Samtidigt är det förstås förankringen i bröderna Grimms berättelse som gör att filmen än i dag är fullständigt förtrollande. Deras version tros ha uppkommit i Tyskland under medeltiden, men har visat sig ha djupare italienska rötter och är annars närmast lik en flamländsk variant.
Chione blir ihjälskjuten av Diana. Målning av Nicolas Poussin från 1622.
Det finns teorier om diverse verkliga kvinnoödet som kan ha inspirerat till sagan, men vi finner den äldsta kända förlagan i den romerska mytologins berättelse om Chione återgiven i Ovidius drygt 2 000 år gamla diktverk ”Metamorfoser”. Chione betyder ”snö” på grekiska och i berättelsen ”förälskar sig” Apollo (konstens gud) och Hermes (gudarnas budbärare) i henne för att hon är så skönt vit. De bägge lurar och våldtar Chione, Hermes drogar henne till sömns (likt det förgiftade äpplet) och Apollo klär ut sig till en gammal gumma (precis som den onda drottningen). Hon föder därför ett par halvgudomliga tvillingar, mästertjuven Autolykos och den skönsjungande Filemon. Chiones oemotståndlighet gör självaste Diana (jaktens och djurens gudinna) så ursinnig av avund (återigen som styvmodern) att hon dödar henne genom att skjuta en pil genom hennes tunga. Chione är både en mänsklig martyr och ett kärl för det gudomliga, hon inkarnerar i sin oskuldsfullhet den högsta kärleken och skönheten.
Wilhelm och Jacob Grimm. Målning av Elisabeth Jerichau-Baumann från 1855.
När sagan väl nådde bröderna Grimm färgas den med kristna föreställningar och religiösa symboler som det giftiga äpplet och det heliga talet sju (dvärgar) och inte minst motivet om uppståndelse genom kärlek. Snövits vithet är förstås här väl förbunden med hennes absoluta oskuldsfullhet och renhet.
Dvärgen Regin. Illustration av Arthur Rackham från 1911 till Richard Wagners opera "Siegfreid" (1871).
Annars finner vi också spår av de germanska kulturlagren, som dvärgarna, vilka är viktiga varelser i den nordiska och germanska mytologin och i den tyska medeltidens diktepos som ”Niebelungensången” (omkring 1204). Det handlar alltså inte om kortvuxna människor, utan om en helt egen människolik ras. Snövits dvärgar är reserverade, hjälpsamma medan de i äldre berättelser snarare är rent misstänksamma och snikna. I båda fallet är de magiskt förbundna med naturen och underjorden.
Snövit och de sju dvärgarna. Illustration av Franz Jüttner från 1905.
Faktum är att sagan inte bara är vida sprid över den europeiska kontinenten, den har också återfunnits i uråldriga afrikanska, turkiska, arabiska, kinesiska och indiska varianter. I andra traditioner är det i stället bland annat rövare eller drakar som blir Snövits vänner. Intressant nog är det faktiskt tolv förtrollade prinsar och inte sju dvärgar i den unikt svenska sagan om ”solens dotter”, trots att dvärgen som väsen är väl förekommande också i senare svensk folktro som i exempelvis västgötska balladen ”Herr Peder och dvärgens dotter” nedtecknad på slutet av 1600-talet.
I romantikens nationalistiska anda samlade bröderna Grimm in sagor i sin strävan att hitta myterna om och urbilderna av den tyska folksjälen. Men projektet att genom den inhemska kulturen skapa nationella identiteter hade egentligen börjat runt om i Europa redan på 1600-talet som ett led i den pågående splittringen av kontinenten efter den medeltida gemensamma katolska kulturens sammanbrott i samband med reformationen. Samtidigt var bröderna Grimm väl medvetna om sagornas transnationella natur, de själva inspirerades av fransmannen Charles Perrault som i drygt hundra år tidigare samlade på sig folksagor för att sedan återge dem i litterär underhållande form i aristokratins salonger. På så vis blev de varse att de tyska sagor de berättade också hade franska motsvarigheter, så som ”Askungen” och ”Törnrosa”.
Charles Perrault. Målning av Charle Le Brun från 1670.
I dag vet vi att bröderna Grimm dessutom bättrade på berättelserna, med stor bildning vävde de in kristna motiv samt germansk, fornnordisk, romersk och grekisk mytologi för att ge dem vidare djup. På så vi skrev de också själva fram ett tyskt, men också i allra högsta grad europeiskt och västerländskt gemensamt inre. I synnerhet tvättade de folkberättelserna på de mer ekivoka elementen och de sexuella övergrepp som i Ovidius tradition var vanliga i dem och ersatte det med en mer from kristen symbolik.
Under 1900-talet är det bara Bibeln som har sålt i större upplagor än Grimms sagosamlingar i Tyskland och ständigt har de analyserats ur ett psykoanalytiskt perspektiv utifrån Sigmund Freuds och Carl Gustav Jungs teorier om sagan som uttryck för just det undermedvetna.
"Den sovande snövit". Målning av Hans Makart från 1872.
Inte minst älskade nazisterna Grimms sagor och betraktade dem som en bärande del i den tyska folkfostran. Samtidigt kom de allierade att uppfatta berättelserna som en form av subversiv kulturimperialism, för hur kom det sig att amerikanska och engelska ungar älskade ”Hans och Greta” och ”Lilla Rödluvan””, men inte ville öppna de anglosaxiska sagoböckerna? Litteraturhistorikerna kom till undsättning för att hindra censuren, det är bara så att Grimms berättelser är så estetiskt värdefulla att de måste betraktas som grundfundament i den gemensamma västerländska kulturen.
Under en tid förbjöds faktiskt Grimms sagor i det ockuperade efterkrigstyskland, de var så förbundna med den nationalistiska och patriotiska känslor som kunde väcka nazismen till liv igen. Och i det avseenden är de verkligen inte politiska oskyldiga, bröderna Grimm hade helt klart ambitionen att genom sagorna skapa ett tyskt ”vi” som kan skiljas från det hotfullt främmande utomstående, något som är ett genomgående tema i sagorna. Samtidigt är det mot den bakgrunden intressant hur Disney bara ett par år innan krigets utbrott lyfte fram det universella budskapet om oskuldens seger över synden i ”Snövit och de sju dvärgarna”.
Prinsens finner den döda Snövit omgiven av de sju dvärgarna. Illustration av Alexander Zick.
Även om Grimm för sin tid gjorde folksagorna mer barnvänliga är de i dag, trots sin popularitet, ständigt omdiskuterade. Är grymheterna och tragedierna i dem verkligen lämpliga för unga? En del vill gärna se dem skrivas om, medan andra framhåller även små läsares förmåga att skilja saga från verklighet och att se magin i dem. Vår fascination för Grimms sagor handlar om att de låter oss beträda ett dunkelt mytiskt skymningslandskap, en gemensamt arketypisk inre i tysk skrud.
Så kan en ny spelfilm ta ett modernt grepp om Snövitsagan? Är en ”snövit” Snövit förkroppsligandet av en exkluderande norm? Det genomgående temat i alla versioner av berättelsen är precis som Disney förstod den sköra oskuldens befrielse i en cynisk och grym värld. Vitheten är djupt symbolisk, inte mer rasistisk än att mörkret och natten också i central- och sydafrikanska traditionella religioner är ondskans hemvist. Det har med andra ord ingenting med hudfärg att göra.
Kärleken gör Snövit levande igen och hennes vänner de sju dvärgarna blir överlyckliga.
På strömningstjänsten Disney Plus visas klassikern ”Snövit och de sju dvärgarna” tillsammans med flera intressanta filmer om dess närmast magiska tillblivelse. Det är något för hela familjen att se för ett ögonblick drömma sig tillbaka till en tid då Snövit fortfarande stod för det goda och oskyldiga, då hon var lika vit som snö.