Stockholm 1982. Punkvågen är på väg att ebba ut. Nya musik- och samhällsideal tar över. Men det påverkar inte 13-åriga Bobo. Hon och kompisen Klara är punkare. De hatar vuxenvärldens auktoriteter: föräldrar, lärare, fritidslärare, alla är konstiga, rentav löjliga.
Bobo och Klara är uttråkade. Av en ren tillfällighet startar de ett band. Först bara för att jävlas och sno reptid för de dryga killarna i Iron Fist. Tjejerna gillar själva grejen, att det tjuter och dunkar, men inser efter hand att de måste utöka. Bas och trummor räcker inte för att nå himlen. Särskilt om man inte kan spela.
Bobo och Klara söker upp Hedvig, deras raka motsats. Hedvig kan både spela, sjunga och arrangera. Hon håller sig lugn och får medla när Bobo och Klara ryker ihop. Och det gör de ofta.Trion provocerar omvärlden med sina frisyrer, sin attityd, sitt ifrågasättande.
”Vi är bäst!” är en film om drömmar. Om att våga gå sin egen väg. Om att få leka och lyckas tillsammans. Om att få höra till. Filmen skildrar också musikens/konstens förmåga att trösta och att definiera sin samtid (KSMB och Ebba Grön för tonåringarna, Ulf Lundell för föräldrarna). Alla som någon gång stått framför spegeln med badmintonracket som gitarr och vrålat med i ”Staten och kapitalet” förstår vad jag menar.
Lukas Moodysson är en grym personinstruktör. Tonträffen är klockren. Ungdomarna agerar så trovärdigt att man förleds att ta ”Vi är bäst” för en dokumentär. Det tidiga 80-talet är minutiöst återskapat, från gula mjölkpaket till det tidstypiska gitarrmärket Tokai och semesteraffischer från Jugoslavien.
Men det är de tre tjejerna som gör filmen. Intensiteten, respektlösheten, den galna humorn. De vuxna fritidsledarna, som spelas av Matte Wiberg och Johan Liljemark, är också väldigt underhållande.
Det plötsliga, öppna slutet är perfekt. Berättelsen får fortsätta i vars och ens huvud.