Det är en smärre, men knappast oförutsedd skandal att amerikanen Paul Schraders gripande vackra film ”First Reformed” (2017) aldrig har visats i Sverige ordentligt. Sannolikt har man funnit svensken för sekulär och alltför andligt ihålig för att våga tro på något större publikintresse här, men det är anmärkningsvärt att den uteblev från biografrepertoaren då Schrader också erhöll en Oscarsnominering för sitt manus.
Vi får följa Ernst Toller (spelad av den alltid like eminente Ethan Hawke), pastor i First Reformed Church i det lilla kustsamhället Snowbridge i delstaten New York. Han är en medelålders man på väg att krossas av livets tyngd, han har drabbats av magcancer och i sitt allt för tunga bagage bär han ett förlorat barn och ett havererat äktenskap. Toller tror inte längre på att kärleken har en plats i hans liv, och än värre, han tvivlar på Gud. Han leder en 250 år gammal nederländsk reformert församling som är mycket konservativ i trosfrågor, men som också har historia som en viktig nod för att gömma förrymda slavar och hjälpa dem att ta sig till friheten i Kanada. Själv finner Toller inte längre tröst och inspiration i den egna kyrkans stränga kalvinistiska lära med dess hårda uppfattning om att endast några få utvalda får ett nådefullt liv i världen och en plats i himmelriket. I stället söker han mening hos katolska författare som G. K. Chesterton och Thomas Merton och inte minst i den medeltida mystiken.
En dag blir Toller uppsökt av församlingsmedlemmen Mary, hon är orolig för sin make Michael som håller på att radikaliseras av sitt djupa engagemang i klimatfrågan. Michael pressar henne att abortera barnet de väntar eftersom han betvivlar att det är moraliskt riktigt att sätta det till en värld som är dömd att gå under. Han undrar om Gud någonsin kommer att kunna förlåta människan för att ha fördärvat Hans skapelse och han har skaffat en självmordsväst för att göra ett slutligt attentat mot de mäktiga miljöförstörande företagen i trakten.
Toller delar Michaels oro och ilska över klimatkatastrofens synd och är sedan länge ursinnig på de kristna som tror att tron gör dem goda och framgångsrika. Han kritiserar till och med församlingens stora bidragsgivare för att förstöra Skapelsen med sina naturvådliga verksamheter. För Toller kan det som sker världen omöjligt vara Guds plan, men hans kollegor och församlingsmedlemmar hävdar att han närmar sig hädelsen, hur kan han veta vad Herren vill med sin Skapelse? Vi känner Honom endast genom Bibelns ord och där framgår det tydligt att Han redan tidigare låtit den gå under.
Samtidigt som tvivlet för Toller allt närmare självmordet blir Mary allt viktigare för honom. Är inte hans liv ämnat för kärleken trots allt?
Toller är en typisk Schrader-karaktär, en plågad man som går mot ett till synes nattsvart öde. Vi möter honom i skepnad av den stukade Vietnamveteranen Travis Bickle (Robert De Niro) i ”Taxi Driver” (1976), den prostituerade Julian Kaye (Richard Gere) i ”American Gigolo” (1980) och knarklangaren John LeTour (Willem Dafoe) i ”Light Sleeper” (1992), men också i de biografiska porträtten av den kvinnomisshandlande boxaren Jake LaMotta (De Niro) i ”Tjuren från Bronx” (1980) och den högerextremistiske japanske författaren Yukio Mishima (Ken Ogata) i ”Mishima – ett liv i fyra kapitel” (1985). Schraders män vill i regel göra rätt för sig, men är så fördärvade av synden i världen att de förvirrat och förtvivlat söker frälsningen i de mest destruktiva handlingar.
Denne gestalt återkommer nu förstås också i Schraders nya film ”The Card Counter” som gått upp på svenska biografer till fina recensioner, inte minst Alexander Dynans förmåga att förmedla filmens ensamhet och kluvenhet genom kameralinsens.
Oscar Isaac spelar Irakveteranen William Tell (!) som har dömts för brott mot mänskligheten efter att ha torterat fångar i Abu Ghraib. Han är förvånad över att han fann sig så bra under sin egen tio år långa vistelse innanför militärfängelsets murar, där lärde han sig att räkna och hålla reda på kort, något som gör honom till en farlig professionell spelare. Han lever sitt liv i syndens näste, reser från kasino till kasino, motell till motell, och spelar Black Jack och poker till dess att han blir utkastad för att han genomskådat spelens ”tur” och ”slump”.
En dag stöter han ihop med den främmande unge mannen Cirk Baufort (Tye Sheridan) som känner igen honom. Det visar sig att denne är son till Roger Baufort, en av Tells kamrater från Abu Ghraib. Cirk berättar att hans far söp ner sig och förde med sig våldet från Irak in i hemmet och familjelivet. Efter att ha misshandlat sin hustru och son tog han till slut livet av sig. Cirk vill att Tell ska hjälpa honom att hämnas fadern genom att ska söka upp den ansvarige och helt ostraffade majoren John Gordo (Dafoe) och tortera honom till döds, precis på det vis de irakiska fångarna mötte sitt öde.
Tell känner sympati för Cirk och vill för en gångs skulle göra rätt för sig genom att hjälpa grabben ur dennes betungande studieskulder och mot rätt riktning i livet. Men samtidigt lockas han också motvilligt av det mörka hämndbegäret och lusten till våld inom sig. För att få ihop tillräckligt med pengar för att betala Cirks collegelån låter han sig kontrakteras av den sköna och varma pokeragenten La Linda (Tiffany Haddish) som dessutom trånar efter hans hjärta.
Tell påminner inte så litet om Bickle i Schraders manus som blev till klassikern ”Taxi Driver” i mästerregissören Martin Scorseses händer. Bickle är också en bruten krigsveteran med långt rubbade moraliska gränser och förlorad mänsklighet som kör taxi om nätterna och blir alltmer främmande för och äcklad av det samhälle han lever i. Han blir besatt av den unga vackra politiska kampanjmedarbetaren Betsy (Cybill Sheperd) och får dessutom för sig att det är hans livsuppgift att rädda den trettonåriga Iris (den makalöst begåvade Jodie Foster i sin debutroll) undan prostitutionen. Schrader hävdar själv att genombrottet ”Taxi Driver” är höjdpunkten på hans filmberättande och egentligen berättar han samma historia om och om igen i sina efterföljande verk.
Han växte upp i ett strängt kalvinistiskt hem i Grand Rapids i Michigan. Schrader fick inte se film för sina föräldrar, men började i hemlighet gå på bio när han var sju år gammal. Han studerade sedan teologi och filosofi på Calvin University i hemstaden med målet att bli pastor (på samma vis ville hans parhäst Scorsese blir katolsk präst), men cineasten honom förde honom vidare till filmstudier vid elituniversitetet UCLA i Kalifornien och som protegé till den stora filmkritikern Pauline Kael blev han redan som ung ett namn som recensent och skribent. Blott 26 år gammal gjorde Schrader ett betydande bidrag till filmvetandet med sin bok ”Transcendental Style in Film: Ozu, Bresson, Dreyer” (1972) i vilken den djupt troende Schrader utforskade konstartens andliga dimensioner hos de tre mästarna dansken Carl Theodor Dreyer, japanen Ozu Yasujirō och fransmannen Robert Bresson.
Schraders eget filmskapande, både som manusförfattare och regissör, kretsar kring frågan om nåden, hur Guds kärlek verkar i världen. I filmer som ”First Reformed” och framför allt den kontroversiella Jesusskildringen ”Kristi sista frestelse” (1988) är det religiösa temat uppenbart, men redan från genombrottet med ”Taxi Driver” och vidare för Schrader en dialog mellan olika teologiska inriktningar och traditioner rörande frågan om nåden genom ständiga referenser till andra filmkonstnärer.
Även om Schrader själv övergivit kalvinismen och numera är en hängiven medlem i den anglikanska episkopalkyrkan, finner vi i hans filmer den mörka kalvinistiska synen på världen, där ett fåtal lever goda och lyckliga liv, medan de flesta människorna i den plågas av ensamhet, tomhet, vilsenhet och ren förtvivlan. Den bilden bryter han mot den lutherska ångestladdade synen hos Dreyer och Ingmar Bergman där människan endast kan tro och hoppas på Guds nåd, Bressons (och Scorseses) katolska uppfattning att vi genom rättfärdighet själva kan bidra till vår frälsning, ryssen Andrej Tarkovskijs ortodoxa tanke om att Guds kärlek genomströmmar hela tillvaron bara vi öppnar våra hjärtan för den och Ozus (och Mishimas) liknande shintoistiska föreställning om ”kami”, den gudomliga kraft som finns närvarande i hela Skapelsen.
Ett tydligt exempel är hur Schrader (trots att han lovat att sluta med det) ständigt återanvänder slutmotivet i Bressons klassiker ”Ficktjuven” (1959) där huvudpersonerna Michel (Martin LaSalle) och Jeanne (svenskan Marika Green) fingertoppar möts i en frälsande beröring som hämtad från Michelangelos målning ”Adams skapelse” (1511) där Gud väcker den första människan till liv genom att röra vid hans pekfinger med sitt. Just när det är som allra mörkast och hopplösast i Schraders filmer blir just beröringen mellan den fördömde mannen och kvinnan han älskar en hoppingivande och frälsande handling, kärleken är helt enkelt Guds helande verkan i en fallen och fördärvad värld.
Just nu visas ”The Card Counter” på Filmstaden i Linköping, men den lär också snart finnas på en strömningstjänst nära dig. Se den!