Så var det även för den geniförklarade regissören Alfred Hitchcock. Han var en på alla sätt stor man och också på många sätt ett stort barn med bristande impulskontroll. Utan frun och medarbetaren Alma Reville hade han varit ganska förlorad och ska man tro den här historien hade den monumentala succén han fick med "Psycho" definitivt uteblivit.
"Hitchcock" tar sin början när Alfred vill spela in en ny film efter framgångarna med "I sista minuten". Han vill ta en risk, göra något oväntat – som den kusliga "Psycho". Men ingen tror på honom, varken pressen eller filmbolaget vill haka på den bisarra historien om en modersbunden pervers mördare.
Men Alma (Helen Mirren) köper idén efter ett tag och hjälper honom som vanligt med manuset. Hon överser även med hans manér i allmänhet och hans antytt obehagliga förälskelse i den vackra, typiska "Hitchcock-blondinen" Janet Leigh (Scarlett Johansson) i synnerhet.
Är man det minst filmintresserad är det naturligtvis härligt att få en inblick i inspelningen av den banbrytande "Psycho". Men den storyn vill filmen inte riktigt berätta, i stället hamnar fokus på Almas och Alfreds relation, både privat och yrkesmässigt. Den är självklart intressant men feelgood-stämningen som filmen propsar på rimmar illa med de små glimtar in i regissörens våldsamma, oförlösta inre som den också skildrar. Det är som att filmen står och väger och inte kan bestämma sig för vilken karaktär den vill ha eller riktigt vilken story den vill presentera.
Eftersom det också tar åtminstone halva filmen att vänja sig vid Anthony Hopkins Hitchcock-maskering känns träffarna med mästarregissörens demoner mycket rumphuggna när filmen tar slut och han framstår som en egentligen oförarglig mysfarbror. (TT Spektra)