Luis Otávio spelar Buscapé som pojke i "Guds stad".
Vi var många som satt kvar stumma i biomörkret när eftertexterna rullade till brasilianarna Fernando Meirelles och Kátia Lunds socialrealistiska epos ”Guds stad” hösten 2003.
Ingen av oss kunde då ens i vår vildaste fantasi ana att barn i vårt eget land inom några år på samma vis skulle börja brutalt mörda varandra och andra för att erövra narkotikamarknader och vinna respekt, heder och pengar. Normupplösningen i Sverige hade då inte gått lika långt, men under de senaste 15 åren har segregationen, motsättningarna och ojämlikheten vuxit även här. Vi tycks alltmer lika uppgivna och likgiltiga inför våldet som skördar och förstör unga liv, vi ser efter oss själva och struntar i andra.
Meirelles och Lunds “Guds stad” (2002) byggde på Paulo Lins sex år äldre självbiografiska roman med samma namn som skildrar livet i favelan, kåkstaden, Guds stad, utanför Rio de Janeiro under 1960-, 70- och 80-talet, en bok som tillsammans med filmen förändrade den brasilianska samhällsdebatten.
I Guds stad växer pojkarna Buscapé (Luis Otavio/Alexandre Rodrigues) och Li'l Zé (Douglas Silva/Leandro Firmino) upp. De tar olika vägar för att överleva en fattig och våldsam tillvaro. Den känslige och konstnärlige Buscapé drömmer om att bli fotograf, medan den råbarkade och äregirige sociopaten Li'l Zé redan som barn blir en kallblodig mördare som vansinnigt skrattande skjuter sig fram för att så småningom bli Guds stads egen allsmäktige narkotikagud.
Douglas Silva briljerade i rollen som den sociopatiske pojkgangstern Li'l Zé i "Guds stad" (2002).
Meirelles hade sedan 80-talet filmat dokumentärer och Lund hade arbetat med den nydanande amerikanske filmskaparen Spike Lee när denne 1996 spelade in musikvideon till superpopstjärnan Michael Jacksons högst politiska hitsingel “They Don’t Care Abous Us” i Rio den Janeiros kåkstäder. Mötet med människorna i favelorna gjorde så stort intryck på henne att hon sedan fortsatte att göra musikvideos åt brasilianska hiphopartister som skildrade livet i dem.
Meirelles dokumentära grepp och Lunds musikvideoestetik sammansmälte i ett unikt filmiskt uttryck. De använde sig närmast uteslutande av amatörskådespelare, de var svarta (vilka då sällan syntes i brasiliansk film) och många av dem kom från det riktiga Guds stad. Meirelles och Lund använde de oprövade skådespelarnas naturlighet och egen improvisation för att skapa en hisnande rå och autentisk bild av favelans villkor. De lokala knarkkungarna gick med på att låta inspelningen ske och beskyddade den också med sina egna “soldater”.
Buscapé (Alexandre Rodrigues) och Angelicá (Alice Braga) i "Guds stad" (2002)
”Guds stad” nominerades till fyra Oscarsstatyetter och nämns ofta bland det nya årtusendets allra bästa filmer, en brasiliansk motsvarighet till Martin Scorseses klassiker ”Maffiabröder” (1990). Den amerikanske filmskaparen Robert Altman (”MASH”, ”Short Cuts”, ”Gosford Park” med flera) hävdade innan han gick bort 2006 att Meirelles och Lunds film var den bästa han sett, så modig och verklighetsnära att han betraktade den mer som ett under än som en film.
Även om våldet i ”Guds stad” inte är skrikigt grafiskt så är det påträngande och obehagligt, vi känner tragedin i varje människoliv som spills. Ändå var det just det som väckte kritik. På politiska grunder beskylldes Meirelles och Lund för att exploatera det mest extrema i det brasilianska samhället, att de tog oss med på ”en filmisk turistresa i helvetet”. Likt i den svenska debatten om situationen i våra förorter påstods filmen stigmatisera de unga i favelorna.
“Guds stad” tände också en ny gnista för brasiliansk film och många utländska filmproduktioner förlades till landet. Men för de unga skådespelarna gick det inte riktigt lika bra. En del av dem försvann i favelans labyrinter och har aldrig återfunnits, förmodligen själva slukade av narkotikan och gängvåldet. Några av dem spelade också i Meirelles och Lunds tv-serie “Människornas stad” (2002–2005, 2017–2018) som har setts av fler än 30 miljoner brasilianare.
I "Gud stad" skildras den brutala ungdomsbrottsligheten i brasiliens favelor.
Det lär dröja innan vi utanför gangsterrappens lyrik får se en lika oförsonlig och osminkad skildring av gängkriminaliteten och den sociala utsattheten i vårt eget samhälle, helt ofiltrerad utan den politiska korrektheten i ”Den tunna blå linjen” eller effektsökandet i ”Snabba Cash”.
I kväll kan vi åter se ”Guds stad” på Filmstaden.