Biografiskt drama
Regi: James Marsh
I rollerna: Felicity Jones, Eddie Redmayne, Emily Watson.
”Åh, en film om riktigt komplicerad matte och en kronisk, nedbrytande neurologisk sjukdom, det är ju som gjort för biosuccé”, skämtade värdarna Tina Fey och Amy Poehler vid årets Golden Globe-gala.
De syftade på ”The theory of everything”, det biografiska dramat om professorn Stephen Hawking, som briljerade inom teoretisk fysik samtidigt som han drabbades av den livshotande muskelförtvinande sjukdomen ALS.
Den spetsiga formuleringen till trots, faktum är att inget funkar så bra i den biografiska dramagenren som just en för huvudrollsinnehavaren utmanande sjukdomsskildring. Lägg dessutom till banbrytande forskning, som ifrågasätts och som vår hjälte måste kämpa för på olika sätt, och succén brukar vara ett faktum.
Helst ska det också finnas en storögd kvinnlig beundrarinna, som står stadigt bredvid sitt geni och ser till att sköta markservice och peppa när det behövs.
Detta är inget undantag. Med välgjord Hollywood-stil får vi följa Stephen Hawking i nykomlingen Eddie Redmaynes version, från 1963 då han ska doktorera på Cambridge, in till nutiden. Trots att de dåtida läkarna ger honom max två år att leva kämpar han på med både livet och sitt arbete om att bevisa sin teori om universums födelse. Till sin hjälp har han sin fru Jane (Felicity Jones), som ger honom tre barn och all sin vakna tid.
Uppfriskande nog är det ur hennes perspektiv som berättelsen till stora delar berättas. Samtidigt som Stephen gradvis blir allt sämre rent fysiskt inser även Jane att hon har hamnat i ett fängelse. När han till slut inte kan prata längre utan kommunicerar via ögonblinkningar och en dator uppstår hjärtskärande filmögonblick, då Jane överger en ny potentiell kärlek och plikttroget stannar vid sin makes sida.
På så vis blir detta en rörande och välspelad historia som egentligen handlar ganska lite om Hawkings forskning men desto mer om liv, död, kärlek och tiden. I det stora som i det lilla.