I "Den lilla sjöjungfrun" (1989) ser vi en scen Georges de La Tours konstverk “Den mediterande Magdalena” (1640) skymta förbi, en antydan till det "barocka" uttrycket i filmen.
Essä
I scenen där Ariel sjunger “Del av din värld” i Disneys “Den lilla sjöjungfrun” (1989) ser vi för ett ögonblick den franske barockmålaren Georges de La Tours konstverk “Den mediterande Magdalena” (1640). Det är en nyckel till filmen, för visst är det något “barockt” över den? Vi ser hur kontraster mellan ljus, skuggor och färger förtrollar och skapar en mystik och vördnad inför världen, såväl på land som nere på botten. Vi anar något högre och djupare bortom det vi kan se.
Utöver La Tour influerade den danske art nouveau-konstnären Kay Nielsens växtlika och organiska stil filmen. Han hade redan under 1930-talet skapat ett koncept för en tecknad filmatisering av landsmannen H. C. Andersens klassiska saga åt Disney (han bidrog också till Disneyklassikern “Fantasia” (1940)). Tanken var att den skulle ha följt upp succén med “Snövit och de sju dvärgarna” (1937), men den blev av olika skäl liggande och återupptäcktes i filmbolagets arkiv i samband med man bestämde sig för att äntligen föra berättelsen till vita duken.
Den danske konstnären Kay Nielsen tecknade ett förslag till en Disneyversion av H. C. Andersens saga "Den lilla sjöjungfrun" (1837) redan på 1930-talet.
Så sent som förra året beslutade amerikanska Kongressbiblioteket att ge “Den lilla sjöjungfrun” status som “kulturellt, historiskt och estetiskt ovärderlig” och bevara den för kommande generationer. Det skedde inte en dag för sent, när vi nu ser den kan vi inte värja oss för dess briljans.
Ariel tillsammans med vännerna Sebastian och Blunder i "Den lilla sjöjungfrun" (1989).
För Disney innebar “Den lilla sjöjungfrun” att man återvände till ett gammalt framgångsrikt recept, att ösa ur den västerländska sagoskatten och göra filmer av litterära klassiker. Precis som när man på 30-talet vände sig till de tyska bröderna Grimm för att få den bästa berättelsen för en första animerade långfilm så var det nu Andersen man inspirerades av. “Den lilla sjöjungfrun” blev en enorm framgång, både konstnärligt och publikmässigt, den tilldelades två Oscarsstatyetter och inledde tio år av musikaliska tecknade familjer filmer som “Skönheten och Odjuret” (1991), “Aladdin” (1992) och “Ringaren i Notre Dame” (1996).
Under senare år har Disney valt att göra spelfilmer av sina tecknade musikaler, och det med stor framgång. “Skönheten och Odjuret” (2017) och “Aladdin” (2019) hör till de mest sedda filmerna på senare år och nu har alltså “Den lilla sjöjungfrun” fått ny skrud. Det är inte utan motstånd, den har hamnat i frontlinjen för det så kallade “kulturkriget”. Kritikerna vänder sig emot att det är Halle Bailey som spelar huvudrollen som Ariel på grund av att hon inte är vit och att det bara är ytterligare ett sätt för Disney att prångla på publiken det politiskt korrekta.
Sångerskan Halle Bailey spelar Ariel i den nya filmen "Den lilla sjöjungfrun".
Från rödblond danska till svart amerikanska. I den ursprungliga Disneyfilmen "Den lilla sjöjungfrun" (1989) påminde Ariel om hur H. C. Andersen beskrev henne i sagan. I den nya filmen som nu har premiär spelas Ariel av Halle Bailey.
Andersens lilla sjöjungfru har “en hy lika ljus som rosenblad och ögon lika blå som det djupaste hav”. I Disneys tecknade film ser Ariel mycket riktigt ut som en rödblond danska. Hennes utseende och person inspirerade av två verkliga kvinnor, den då så populära tonårsskådespelerskan Alyssa Milano och astronauten Sally Ride, den tredje kvinnan i rymden.
Tonårsidolen Alyssa Milano hälsar på presidentfrun Nancy Reagan i Vita huset 1987. Astronauten Sally Ride 1984, den tredje kvinnan i rymden. Milano och Ride var förebilderna till Ariel i "Den lilla sjöjungfrun" (1989).
Något mer motsägelsefullt är att den onda sjöhäxan Ursula modellerades efter dragqueenen Divines (Harris Glenn Milestead) gestalt, något som gjort kritikerna tycker att just drag skulle klä karaktären väl i den nya filmen. Det kan förstås inte komma på fråga när dragqueens har blivit goda sagoféer och inte kan förknippas med mörkrets makter.
Sjöhäxan Ursulas gestalt inspirerades av dragqueenen Divine (Harris Glenn Milestead) i filmen "Den lilla sjöjungfrun" (1989). I nyinspleningen spelas hon av Melissa McCarthy.
Nu i efterhand har filmen från 1989 fått en del orättvis och missriktad kritik. För fem år sedan sa skådespelerskan Keira Knightley i en intervju att hon inte lät sig sin treåriga dotter se äldre Disneyfilmer på grund av deras gamla ”unkna” kvinnosyn. Hon störde sig bland annat på att 16-åriga Ariel, trots att hon kan sjunga så fint, ger upp sin röst för att kunna bli en människa och vinna en mans hjärta.
Skådespelerskan Keira Knightley är kritisk till kvinnosynen "Den lilla sjöjungfrun" (1989).
Javier Bardem spelar kung Triton i nya "Den lilla sjöjungfrun".
Det finns hur som helst en kontinuitet i Disneys projekt. Den ursprungliga filmen kretsar kring temat att söka efter en egen identitet och att inte finna sig i det “patriarkala” samhällets normer och begränsningar. Ariel söker sig till människornas värld i jakt på sig själv och för att komma undan fadern kung Tritons regler, sådana han faktiskt påtvingar med våld, i ett komplext samspel mellan missriktad omsorg och ansvarstyngda maktbefogenheter. I själva verket är det Ursula som visar Ariel att kön inte är en bestämd naturlig kategori, utan en social roll som kvinnor lär sig att spela. Sjöhäxans trolldom blottar för sjöjungfrun att hon kan bli precis vad hon vill. Det gör inte Ursula ostraffat, något som kanske också ger en bild av hur det amerikanska samhället såg ut i slutet av 80-talet.
Sjöhäxan Ursulas gestalt inspirerades av dragqueenen Divine (Harris Glenn Milestead).
I rollen som sjöhäxan Ursula ser vi Melissa McCarthy i nya "Den lilla sjöjungfrun".
Allt det där finner vi redan i Andersens saga och mycket mer därtill. Som en av företrädarna för ”den danska guldåldern”, perioden mellan att den brittiska flottan sköt sönder Köpenhamn 1803 (priset för att sluta upp bakom Napoleon) till grundlovens tillblivelse och demokratins födelse, då Danmark till sist gav upp sina militära stormaktsambitioner för att i stället bli det framgångsrika “kulturimperialistiska” land det är än i dag. Utifrån det danska språket och kulturen utforskade Andersen det djupaste i människan, med sina sagor skrev han fram universella arketyper, ett gemensamt inre för hela mänskligheten och sedan genombrottet med just “Den lilla sjöjungfrun" (1837) har den spridits och älskats världen över för det, och gör det fortfarande. I det finns ingen identitetspolitik, genom det egna danska bidrog Andersen till det gemensamt mänskliga i sann humanistisk anda.
Edvard Eriksens skulptur "Den lille havfrue" (1913) finns att se i Köpenhamn. H. C. Andersen, målning av Carl Bloch från 1869.
Disney har emellertid sekulariserat och banaliserat sagan. Ariel får till slut sin prins, men Andersens sjöjungfru tvingas välja mellan att döda honom eller att själv förvandlas till skum. Att bli ett med världens grymhet eller med himmelrikets godhet. Hon väljer det senare. Därför är Andersens berättelse inte någon tragedi, precis som Kristus på korset är sjöjungfruns död hennes triumf, efter att ha upplösts i havet återuppstår hon i högre verkligare och evig existens som luftande, något som gjorts möjligt genom hennes osjälviska offer för kärleken.
H. C. Andersens saga "Den lilla sjöjungfrun" (1837) har illustrerats mycket olika genom åren. Harry Clark gav den 1916 en organisk växtlik form i samklang med art nouveau-rörelsen han tillhörde, medan Edmund Dulacs bilder från 1911 har en mer romantisk orientalisk karaktär.
Samtidigt är överskridandet ett tema hos Andersen. Utanförskapet och offerdöden är återkommande motiv i hans sagor, men också jakten på sin sanna identitet, det som driver sjöjungfrun upp över havsytan och längtan att få tillhöra människorna. Här finns garanterat en självidentifikation, Andersen levde själv i hela sitt liv och trots framgången som författare upplevde han konstnärens utanförskap, priset för att så innerligt och osjälviskt älska Guds och Hans Skapelses skönhet.
Ariel tillsammans med (dröm)prinsen Eric i "Den lilla sjöjungfrun" (1989).
Ariel (Halle Bailey) och (dröm)prinsen Eric (Jonah Hauer-King) i nya filmen "Den lilla sjöjungfrun".
Att Andersen skapade ur det danska hindrade honom förstås inte att han inspirerades av det utländska. Den tyska dominansen över dansk kultur, som man försökte frigöra sig från, återfinns ändå i att “Den lilla sjöjungfrun” som bygger på den tyske författaren Friedrich de la Motte Fouqués romantiska sagoroman “Undine” (1811). Den handlar om riddaren Huldbrand som förälskar sig i vattennymfen Undine, som sedan dränker honom när han krossar hennes hjärta och överger henne för en vanlig kvinna.
Vattennymfen Undine, målning av Undine by John William Waterhouse från 1872. Friedrich de la Motte Fouqué 1815, målning av okänd konstnär.
”Undine” var länge makalöst populär och inspirerade både till flera operor, baletter, pjäser, nya romaner och senare filmer, men glömdes likt Fouqué själv bort efter andra världskriget. På senare år har intresset för honom och romanen väckts till liv igen, den kom i ny svensk översättning för drygt tio år sedan och 2020 kom den tyske regissören Christian Petzolds prisade modernisering och filmatisering av den.
Men temat om kärleken mellan ett naturväsen och människan är äldre än så. Fouqué var själv influerad av fransmannen Nicolas-Pierre-Henri de Montfaucon de Villars roman “Comte de Gabalais” (1670) som utforskar den schweiziske 1500-talsockultisten, läkaren, teologen, filosofen och alkemisten Paracelsus idéer, mannen som just ändrade det litauiska ordet för vatten, “vandene”, till “Undin”, som ett namn på de kvinnliga andar som symboliserade vattnen i hans lära om elementen.
Sångerskan Halle Bailey spelar Ariel i den nya filmen "Den lilla sjöjungfrun".
Sångerskan Halle Bailey spelar Ariel i den nya filmen "Den lilla sjöjungfrun".
Paracelsus, som uppfattade naturen som en gudomlig helhet med människan i centrum, var själv inspirerad av den medeltida sagan om prinsessan Melusine vars underkropp förvandlades till en fiskstjärt. Motivet med kärlekskranka nymfer är kanske mest känd från den tyska balladen “Peter von Staufenberg” från 1300-talet eller den ännu äldre sagan om “Damen i sjön” som förekommer i den fornengelska Arthurlegenden.
Ariel (Halle Bailey) är nyfiken och dras till människornas värld över vattenytan i nya "Den lilla sjöjungfrun".
Ariel (Halle Bailey) är nyfiken och dras till människornas värld över vattenytan i nya "Den lilla sjöjungfrun".
De här berättelserna tycks vara av ett mer hedniskt förkristet motiv och kretsar relationen mellan människan (en man) och naturen (en kvinna) och nymfen eller sjöjungfrun är förstås en gränsvarelse, delvis människa, delvis djur, som förbinder oss med världen. Ett motiv som också passade den tyska romantikens föreställningar om världens besjälning och en djupare andlig förening mellan människa och natur. Det förklarar framför allt vattennymfens dragning till den mänskliga mannen, mot centrum, och det tragiska utfallet av att inte veta sin plats. Men det handlar också om vår respekt för naturen, en fruktbarhetskult där rovdrift och utnyttjande till sist slår tillbaka på människan själv.
Ariel (Halle Bailey) och (dröm)prinsen Eric (Jonah Hauer-King) i nya filmen "Den lilla sjöjungfrun".
Ariel (Halle Bailey) räddar (dröm)prinsen Eric (Jonah Hauer-King) från att drunkna och förälskar sig i honom i nya filmen "Den lilla sjöjungfrun".
Andersens saga om sjöjungfrun förstås bäst på det viset, som en djupsinnig berättelse om den livgivande kärleken som strömmar genom Skapelsen och alla dess livsformer, som för människor, djur och natur samman i en gåtfull gemenskap.