Viggo Mortensen, Kristen Stewart och Léa Seydoux i "Crimes of the Future".
I kanadensaren David Cronenbergs film “Crimes of the Future” (1970) förs vi till en nära framtid där ett virus har dödat alla könsmogna flickor och vuxna kvinnor i världen. Genom Cronenbergs eget krispigt klara foto får vi stillsamt följa hur männen desperat försöker anpassa sig till den nya situationen och sektliknande sällskap formas med olika filosofier och perversioner för att kanalisera sexualdriften. Allt tar sig en synnerligen mörk vändning när en grupp pedofiler lyckas komma över ett hormonstimulerande medel som ska få en kidnappat femårig flicka att omgående komma i puberteten.
I Cronenbergs nya film med samma namn är framtidens brott något annat. Den bioteknologiska utvecklingen har gått så långt att det finns datorer som direkt kan samspela med människans kroppsliga funktioner. Samtidigt påskyndar det den mänskliga evolutionen, det har bland annat gjort att fysisk smärta och infektioner helt tycks upphört att drabba oss. Men också betydligt kraftigare mutationer uppenbarar sig, en pojke visar sig exempelvis kunna äta och få näring av plast och en man utvecklar ständigt nya organ med okända funktioner som opereras bort. En rörelse av radikala evolutionister växer fram som strävar efter att anpassa mänskligheten till en förorenad och syntetisk värld.
Redan i debutfilmen “Stereo” (1969) introducerar Cronenberg de teman som sedan följt hans skapande, liksom de ständigt återkommande modernistiskt kliniskt kalla kliniker och laboratorier av glas och betong där de utspelar sig.
Vi förs till Ontarios landsbygd där det pågår ett experiment med en rad människor som genom neurologiska operationer utvecklat telepatiska förmågor, att kommunicera med andra genom sina tankar. Det tycks som om dessa förstärks genom sexuella relationer och förhoppningen är att dessa polyamorösa förhållanden ska ersätta den “obsoleta” kärnfamiljen. Allt går snett, en telepatisk flicka utvecklar en ny personlighet för att hantera sitt ständigt vidgade medvetande och denna tränger gradvis bort hennes gamla jag. Vetenskapsmännen förlorar raskt kontrollen över utvecklingen och bestämmer sig för att skilja de telepatiska personerna åt, men detta leder bara till olycka och självmord.
Samtidigt som Cronenberg gjorde sina första egendomliga filmer formulerade den franske filosofen Gilles Deleuze ett helt nytt sätt att se på tillvaron genom att vända den västerländska verklighetsuppfattningen ut och in.
Vi föreställer oss att skilda ting bestäms genom inneboende egenskaper, men Deleuze hävdar i stället att det är själva skillnaden som gör att vi urskiljer det ena från det andra. Hela varat är därmed en ständigt pågående process där inget är beständigt, den omvärld vi människor möter bestämmer vi hela tiden i nya begrepp som vartefter måste omprövas och bytas ut. En sådan sak som skillnaden mellan det “naturliga” och “konstgjorda” är egentligen bara en fråga om hur vi beskriver och kategoriserar. Likadant är det med människan, den evolutionära process vi de facto är en del av förändrar oss som art, men under vårt liv utvecklas och avvecklas vi också själva som individer.
David Cronenberg drar det elastiska männikosbegreppet till bristningsgränsen i sina sällsamma filmer.
Det samspelar med hur den ateistiske juden Cronenberg själv beskrivit sitt konstnärliga projekt, att skildra transformationer och metamorfoser, hur instabila vi egentligen är, våra jag är blott en malström av organiska, kemiska och elektroniska förflyttningar. En radikal materialism.
Kroppsliga och mentala förändringar, och inte minst aggressiv och avvikande sexualitet, är genomgående motiv i Cronenbergs filmer. I kassasuccén “Frossa” (1975) skapar en läkare i Montreal i hemlighet en parasit som kan ersätta mänskliga organ. En sådan kommer på vift och fäster sig på människor och förstärker deras sexualdrift på ett våldsamt vis. Genom sexuella kontakter förs parasiten vidare, men det sker också utan samtycke och snart löper människorna i staden amok och våldtar varandra.
“Frossa” sågades av kritikerna, den var för blodig, våldsam och depraverad, en motbjudande film som hade finansierats av kanadensiska skattebetalare genom den statliga filmfonden. För Cronenberg blev det en personlig katastrof, han vräktes till och med från sin lägenhet i Toronto då hans hyresvärd ansåg honom vara “moraliskt klandervärd”. Bisarrt nog blev “Frossa” en av de mest sedda och lönsamma filmerna i Kanadas historia.
Porrstjärnan Marilyn Chambers spelade huvudrollen i David Cronenberg kontroversiella film "Rabid" 1977.
Den oväntade framgången gjorde att filmfonden inte kunde neka Cronenberg pengar till hans nästa och lika kontroversiella film “Rabid” (1977). Han värvade den amerikanska porrstjärnan Marilyn Chambers i huvudrollen som Rose, en kvinna som i början av filmen råkar ut för en motorcykelolycka på Quebecs landsbygd tillsammans med sin pojkvän Hart (Frank Moore).
Hart klarar sig undan med en bruten hand, en axel ur led och hjärnskakning medan Rose blir svårt brännskadad. De båda behandlas på en närliggande privatklinik för plastikkirurgi som drivs av den visionäre läkaren Dan Keloid (Howard Ryshpan) som testar en ny genteknisk metod för att återställa Roses kropp. Men det visar sig snart att detta experiment också utvecklat ett nytt organ hos henne, en blodsugande tentakel växer fram ur armhålan. Rose förlorar kontrollen över sin kropp och hennes nya organ suger blod ur både djur och människor. De som drabbas börjar själva likt levande döda angripa andra varelser.
Liksom “Frossa” kritiserades “Rabid” för dess våldsamma och äcklande innehåll, men blev en enorm publikframgång.
“The Brood” (1979) är betydligt mer personlig än Cronenbergs tidigare filmer, ett säreget sätt att hantera erfarenheten av en sårig skilsmässa och en splittrad familj. Det var också nu som han vann kritikernas hjärtan.
Psykoterapeuten Hal Raglan (spelas av ingen mindre än legenden Oliver Reed) har utvecklat en “psykoplastisk” metod att låta mentala problem hanteras genom att åstadkomma fysiska förändringar. En dag blir han kontaktad av Frank Carveth (Art Hindle) som är exmake till Nola (Samantha Eggar) en av Raglans svårt sjuka patienter. Tillsammans har de den femåriga dottern Candice (Cindy Hinds) och Frank har upptäckt att hon har blåmärken och rivsår efter att ha varit hos sin mor. För att hjälpa Nola behålla umgänget med sin dotter börjar Raglan i en terapisession utforska vad som har hänt och det visar sig att hon under sin uppväxt blivit utsatt för både fysiskt och psykiskt våld av sina alkoholiserade föräldrar, hennes trauma föder oväntade kroppsliga mutationer…
Plötsligt uppfattades Cronenbergs groteska, rysliga och bisarra filmskapande som genialt. Tiden hade äntligen kommit ifatt honom, även om hans kvinnosyn kom på tal då modern framträder som ett vansinnigt och skräckinjagande monster.
Just mentala krafter är även temat för filmen “Scanners” (1981). I en slags samtid håller militären på att identifiera människor som utvecklat telepatiska förmågor och vill träna dessa i att kunna använda dem på rätt vis. Samtidigt finns det en underjordisk rörelse av telepatiska personer som vill använda sin kapacitet efter eget tycke, övertygade om att de utgör nästa led i människoartens utveckling.
Genom åren har “Scanners” värderas olika av kritikerna från “mästerverk” till “en blek uppvisning i specialeffekter”. I efterhand har den betraktats som en skarp kritik och en motbild av 1980-talets nykonservatism och 1950-talsnostalgi i andra senare science fiction-filmer som Steven Spielbergs “E. T.” (1982) och Robert Zemeckis “Tillbaka till framtiden” (1985).
“Videodrome” (1983) var Cronenbergs första Hollywoodproduktion, men den blev en riktig ekonomisk flopp. Trots det betraktas numera som ett av hans främsta verk.
Filmen utspelar sig i sin samtids Toronto där Max Renn (James Woods), en lokal kabel-tv-kanals vd, kommer över en sändningssignal från Malaysia som visar “Videodrome”, ett program där människor tillsynens torteras till döds i realtid. Den cyniske Renn är övertygad om det är framtidens tv-underhållning. Han tror att det han sett är realistisk fiktion, men när han börjar gräva efter svaren på den mystiska kanalen bland sadomasochister och pornografer visar det sig att det han sett är långt mycket verkligare än vad han kunde tänka sig. Bakom "Videodrome" finns en politisk rörelse vars strävan är att ersätta alla livets aspekter med tv-mediet, att få hela mänskligheten att träda i en helt ny värld.
Filmen är en kommentar till vår samtids upptagenhet av sex och våld och ett konstnärligt utforskande av medieteorier om uppluckringen mellan verkligheten och bilden av den. Ett typiskt cronenbergskt karriärval då han också tackade nej till George Lucas erbjudande att regissera storfilmen “Jedins återkomst” (1983) den tredje filmen i Stjärnornas krig-trilogin. “Videodrome” är som inget annat, visuellt sätt får den oss att tappa orienteringen i rummet och verkligheten på ett surrealistiskt vis i sin brinnande kaotiska intensitet.
Cronenberg har också fört in andras verk i sin egen konstnärliga vision. “Dead Zone” (1983) bygger på amerikanen Stephen Kings fyra år äldre roman med samma namn. I den fiktiva småstaden Castle Rock faller läraren Johnny Smith (Christopher Walken i en av sina bästa stunder) i koma i samband med en svår bilolycka. Efter flera år återfår han medvetandet och har då förlorat mycket av sitt liv, hans flickvän Sarah (Brooke Adams) har under tiden gift sig och bildat familj. Dessutom har han utvecklat en synsk förmåga att läsa av människors hemligheter ifall han rör dem. Snart sprider sig ryktet om hans “gåva” och visar sig vara medmänniskorna både till hjälp och besvär.
“Dead Zone” nämns ofta som en av de absolut bästa filmatiseringarna av Kings böcker och inte minst en av Walkens bästa rollprestationer. Det är den mest gripande av Cronenbergs filmer, här finns inget groteskt äckel eller sexuella perversioner, bara en oerhört vacker berättelse om utanförskap och den undflyende kärlekens tragedi.
Cronenberg har också låtit din vision smälta samman med äldre filmer. I den Oscarsbelönade nyinspelningen från 1986 av Kurt Neumanns klassiker ”Flugan” (1958), efter George Langelaans novell med samma namn, har vetenskapsmannen Seth Brundle (Jeff Goldblum) utvecklat en maskin som kan teleportera materia från en plats till en annan. Till slut lyckas han också förflytta levande ting, till och med själv. Men Brundle verkar också ”förbättra” sig, han blir starkare och vigare. Samtidigt utvecklat ett väldigt sockersug och grova hår börjar växa på hans kropp, något har gått fel…
"Flugan” blev en både kritikerrosad och en publikmässig succé som i dag betraktas som en klassiker i sin egen rätt.
Det mycket olustiga dramat “Dubbelgångare ” (1988) är måhända Cronenbergs mest konstnärligt utmanande film och bygger på den verkliga historien om de två bröderna och gynekologerna Stewart och Cyril Marcus som tog sina liv tillsammans under mystiska omständigheter i New York 1975.
I Cronenbergs version heter de Elliot och Beverly Mantle (båda spelade av Jeremy Irons, som själv betraktar dem som sina främsta rollprestationer) och driver en framgångsrik fertilitetsklinik i Toronto.
Elliot, den självsäkre och cyniske av de två passar på att förföra patienterna och när han tröttnar på dem låter han Beverly ta över genom att denne låtsas vara sin bror. Men den deprimerade Beverly utvecklar ett svårt drogmissbruk och börjar få vridna fantasier om “mutantkvinnor” med helt nya former av könsorgan. För att kunna operera dessa fantasifoster börjar han utveckla nya gynekologiska instrument till sina operationer…
Cronenberg har fortsatt att utforska metamorfosen i sina senare filmer, i filmatiseringarna av romaner som William s. Burroughs ”Naken lunch” (1991) och J. G. Ballards ”Crash” (1996) och Don Delillos ”Cosmopolis” (2012), de egna rysliga ”eXistenZ” (1999) och ”Spider” (2000) och mer subtilt i gangsterdramerna ”A History of Violence” (2005) och ”Eastern Promises” (2007) och inte minst ”A Dangerous Method” (2011) om rivaliteten mellan psykoanalysens fäder Sigmund Freud och Carl Gustav Jung.
Viggo Mortensen och Léa Seydoux i #Crimes of the Future.
Kristen Stewart och Léa Seydoux spelar i David Cronenbergs nya film "Crimes of the Future".
Efter att ha utforskat (mar)drömfabriken Hollywood i dramat ”Maps to the Stars” (2014) har han nu återvänt till den rent kroppsliga förändringarnas rysligheter och går längre än tidigare för att dra människokonceptets elasticitet till den absoluta bristningsgränsen.
Léa Seydoux i "Crimes of the Future".