När Jan Troell synar den i dag nästan bortglömde antinazisten och publicisten visar han visserligen upp vilken hedervärd nagel i ögat Segerstedt blev på den svenska eftergiftspolitiken under andra världskriget. I några spännande scener får vi se hur först statsminister Per Albin Hansson och sedan kungen Gustav V skäller ut honom efter noter. Men det här stoffet, idealism kontra pragmatism under en dramatisk period då världen stod i brand, är egentligen inte det som verkligen intresserar Jan Troell.
Han vill komma åt Torgny Segerstedt som han var, inuti. Då framstår han som en ganska kall människa med många brister. Hans familjeliv, sargat efter ena sonens för tidiga död, var slitsamt. Hustrun Puste kunde bara bittert se på medan maken, utan att dölja det, hade en affär med sin chef Axel Forssmans fru, Maja Forssman. Trots att han inte förtjänar dem så vill kvinnorna i hans liv ändå inte lämna honom, ens efter döden. I filmens bästa scener kommer andarna på besök, svartklädda och uppriktiga, som sprunget ur en bergmansk tradition.
"Dom över död man" är samtidigt också en klasskildring, stiligt gjord i svartvitt med en imponerande detaljrikedom. Skådespeleriet är känsligt och det är en njutning att se Pernilla August och Ulla Skoog som rivaler om Segerstedts gunst. Här finns många typiska troellska kännetecken, naturbilder i all sin glans samtidigt som arbetet med tidningen skildras, inte bara genom intellektets arbete utan också händernas. Scenerna där den gamla sättmaskinen rullar igång är mumma för gammelmedianostalgiker. Ändå framstår helheten som stel och i slutändan en besvikelse. Problemet är att medan Segerstedts stora publicistiska gärning var beundransvärd på gränsen till dumdristig, är den andra sidan av honom bara banal. Att då fokusera på det gör att filmen tyvärr inte blir så engagerande. Mer ärlig, ja. Men inte så intressant. (TT Spektra)