Sex är vad Filmcirkeln kretsar kring i vår. Första filmen, "Cirkeln", handlade om sex häxor, nästa film vi ska se är "Avengers: Age of Ultron" som handlar om sex superhjältar och den här gången har vi alltså sett en film som består av sex olika episoder.
"Wild tales" är skriven och regisserad av 40-årige argentinaren Damián Szifrón. Filmen, vars spanska titel är "Relatos salvajes", var nominerad till en Oscar för bästa utländska film. Den skildrar människor som spårar ur, går bärsärk och slår tillbaka.
Hemsk men underhållande, tyckte TT:s recensent Miranda Sigander, och skrev att "om man sedan väljer att se den som uppfriskande eller djupt deprimerande är nog en läggningsfråga".
Ingen av medlemmarna i Correns filmcirkel upplevde filmen som deprimerande. Tvärtom. Och ingen hade problem med att hänga med i svängarna när vi kastades från den ena berättelsen till den andra.
– Jag går och buggar, och då ska jag bara låta mannen föra. Likadant var det med den här filmen, det vara bara att hänga med utan att veta vad jag kunde förvänta mig, säger Cecilia Chressman.
– Fokus låg i handlingen. Man har fångat karaktärerna väldigt bra, tycker Britt Mari Brage, som anser att filmen blev väldigt spännande tack vare det höga berättartempot och alla oväntade vändningar.
– Det är befriande att det inte är engelskt tal. Den spanska dialogen eldar på. Och det är befriande att det inte är skådespelare man känner igen, tycker Anders Pihl.
På föreställningen han såg var det en besökare som skrattade högt och mycket – på andra ställen än där han själv och resten av publiken hade roligt.
– Jag tror att han var spansktalande, säger Ander Pihl.
Det är ingen självklarhet att man tycker "Wild tales" är rolig i all sin våldsamhet.
– Man skrattar, men det är samtidigt ett skratt som fastnar i halsen, tycker samtalsledaren Mattias Ahlén.
– Det är mörk humor, så hemskt att det blir underhållande, säger Daniel Claesson.
Avsnittet där två arga bilister ger sig på varandra går över gränser till och med Tarantino respekterar.
– Det var då jag satt och ålade mig lite i fåtöljen, tillstår Britt Marie Brage.
– Det övergripande temat är hämnd. Det är den lilla människan som reagerar, men inte på ett heroiskt sätt, påpekar Daniel Claesson.
Den berättelse som vann minst uppskattning har ett annat perspektiv. Den skildrar en rik familj i Buenos Aires som försöker köpa sig fri från ansvaret för en dödsolycka. Cecilia Chressman blev upprörd, både av hur rättvisan går att köpa för pengar och hur en oskyldig man får skulden.
– Man får en bild av ett byråkratiskt och korrumperat land, konstaterar Anders Pihl.
Filmen kulminerar i bröllopsfesten som spårar ur när bruden inser att brudgummen varit otrogen med en av gästerna.
– Ett otroligt crescendo, upp och ner i känslorna hela tiden, tycker Britt Marie Brage, och Cecilia Chressman konstaterar att hon till sist fick sitt behov av lyckliga slut tillgodosett
En rolig detalj i filmen är förtexterna. Bilder på djur får representera de inblandade. Tre tunga elefanter är producenter, en vildhund med öron stora som parabolantenner får representera ljuddesignern och regissören själv är en räv.
– Det understryker att det handlar om människor som beter sig som djur, säger Daniel Claesson.