”Cirkeln” är alltså något så ovanligt som en svensk fantasyfilm. Den är baserad på första delen i den så kallade Engelsforstrilogin av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Kritikerna har gillat både böckerna och filmen, om ett litet brukssamhälle på dekis där sex gymnasieflickor får veta att de är häxor, och måste samarbeta med varandra för att stoppa ondskan. Och deltagarna i Correns filmcirkel, som träffades för första gången i tisdags, var mestadels positiva.
Cecilia Chressman hade stora förväntningar, men också stora farhågor, eftersom hon läst böckerna och hade tydliga inre bilder av huvudpersonerna som inte matchade filmaffischerna. Men hon blev nöjd.
– Jag känner ju igen mig i en del av flickorna, särskilt Linnéa, säger hon.
Cirkelledaren Mattias Ahlén är inte den som faller i farstun för fantasy, men tyckte att ”Cirkeln” funkade just för att berättelsen är fast förankrad i en vanlig, gripbar, svensk verklighet.
– Det övernaturliga tar inte över, säger han.
”Diskbänksfantasy” är en term han hittat, som väl beskriver stilen i filmen. Han drar paralleller till ett annat ovanligt lyckat svenskt exempel, ”Låt den rätte komma in”, och får medhåll av Daniel Claesson:
– Det är en intressant blandning av verklighet och fantasi, precis som hos John Ajvide Lindqvist, med hyfsat trovärdiga karaktärer, tycker Daniel.
Men är den risiga skolan och den hårda stämningen inte överdriven, undrar Mattias Ahlén.
– Man kastades tillbaka till skoltiden. Det såg väl ut som Folkunga -85. Jag kände ju igen stämningen, även om inte jag var mobbad, tycker Anders Pihl.
Ioanna Davidiadis, som fortfarande går på gymnasiet, håller inte med:
– Jag tyckte att det var orealistiskt med så extrem mobbning, det har i alla fall jag aldrig sett. Det var lite föråldrad syn på mobbning i filmen, säger hon.
– Där måste jag säga emot, invänder Britt-Marie Brage, som jobbar som socionom och psykoterapeut.
– I mitt jobb träffar jag ju unga kvinnor som går igenom precis det här, med självskadebeteende och suicid. Jag var tvungen att säga åt mig själv att ”jag får inte vara min yrkesroll nu, utan bara se på filmen”.
Att filmen presenterar de sex flickorna bra, och att alla de unga och oerfarna skådespelarna gör ett bra jobb, är alla överens om. Stegvis introduceras sedan deras magiska krafter.
– De accepterar att det finns magi lite för fort, tycker Daniel Claesson.
– Magin ger de här tjejerna lite hopp. Den mobbade Anna-Karin använder ju sina krafter för att ge igen, och man unnar henne det, tycker Cecilia Chressman.
Mattias Ahlén funderar på om karaktärerna växer och utvecklas, och påpekar att det brukar vara ett viktigt tema i ungdomsfilmer. Här blir det uppenbart att de som läst fortsättningen sitter med facit.
– Att de lär sig behärska magi är ett sätt att mogna, säger Daniel Claesson.
Britt-Mari Brage lyfter fram genusperspektivet:
– Tjejerna hade huvudrollerna, killarna blev mer som en sorts kuliss, konstaterar hon.
Att en tjej står i centrum har varit vanligt i fantasy och science fiction på senare år, i ”Twilight”, ”Hungerspelen”, ”Divergent” med flera böcker som blivit film. Men ”Cirkeln” går mycket längre, med ett tjejkollektiv som klarar sig på egen hand.
– Även om tjejen är huvudperson brukar hon behöva hjälp av killen. Som i ”Hunger games”, där de bestämmer sig för att samarbeta. Men i ”Cirkeln” var det skönt att killen inte behövde vara en del av lösningen, tycker Ioanna Davidiadis.