Alexander (Bertil Guve) spelar ängel i en föreställning på familjens teater.
“Fanny och Alexander” blev Bergmans sista riktiga spelfilm, även om han senare gjorde flera tv-produktioner. Det var en magnifik och fyrfaldigt Oscarsbelönad avslutning på ett skapande som då pågått i nära 40 år och därtill format hela filmkonsten.
I mångt och mycket kan den också ses som en tillbakablick och en grande finale på ett storartat konstnärskap. ”Fanny och Alexander” är en episk familjekrönika, elegant, intim och ändlöst generös i sin skönhet.
Efter att under 1970-talet drivit sin avskalade psykologiska avantgardism till dess yttersta spets bestämde Bergman sig för att göra en svensk storfilm av enorma mått, ett drama till jul på över fem timmar. Jörn Donner producerade filmen och lovade Bergman att få fram pengarna som krävdes, med Svenska Filminstitutets kom man inte långt utan det behövdes också franska filmbolag och västtysk television i ryggen för att få ihop en kvarts miljard kronor i dagens penningvärde, den dyraste svenska filmproduktionen någonsin. Inte mindre än 60 professionella skådespelare och 1 200 statister anlitades. Marik Vos-Lundh designande och lätt sy upp lika många kostymer och tilldelades också Oscarsstatyetten för sitt arbete.
Bergman återvänder till sin egen barndom i en fiktiv form. Vi förs till ett högborgerligt hem i det tidiga 1900-talets Uppsala där syskonen Fanny (Pernilla Allwin) och Alexander (Bertil Guve) Ekdahl växer upp. Deras far Oscar (Allan Edwall) är en varmhjärtad teaterdirektör och skådespelare som fyller deras liv med kärlek, kreativitet och konstens magi. Men under repetitionerna inför premiären av “Hamlet” (1603) drabbas han av ett slaganfall och dör hastigt. Snart återvänder Oscar till sina barn i form av en vålnad, precis som hans karaktär i William Shakespeares tragedi.
De Ekdahlska barnen firar idyllisk jul i "Fanny och Alexander" (1982).
Deras mor Emilie (Ewa Fröling) gifter efter ett år om sig med biskopen Edvard Vergérus (spelas diaboliskt av Jan Malmsjö) och hon och syskonen flyttar in hos honom. Från att ha levt i en glad, färggrann och bullrig miljö omgivna av många vänner och släktingar kliver de nu in i ett hem av iskall kärvhet och nitiska regler. Omgående kommer Edvard och Alexander i kollisionskurs med varandra. Biskopen kan inte tolerera den fantasifulle pojkens vana att hitta på historier och att dagdrömma, utan börja sadistiskt utsätta Alexander för brutal psykisk och fysisk misshandel för att "disciplinera", eller snarare förgöra honom som människa.
Jan Malmsjö som biskop Edvard Vergéus och Ewa Fröling som Emilie Ekdahl i "Fanny och Alexander" (1982).
Emilie försöker rädda sina barn genom att skilja sig från Edvard, men det går han inte med på. Han hotar med att ta ifrån henne Fanny och Alexander om hon försöker. Resten av familjen oroar sig över isoleringen och biskopens våld och Emilie vänder sig till slut till den judiske vännen Isak Jacobi (Ernst Josephson) som bestämmer sig för att ingripa…
Bergman vände sig till 1800-talets klassiska julsagor, som Charles Dickens berättelser och E. T. A. Hoffmanns "Nötknäpparen" (1816), för att få rätt stämning i filmen. Han ville återskapa sin barndom, både kärleken och lyckan samt mörkret och svårmodet. Det gav honom också möjligheten att ge sina något excentriska och otidsenliga idéer fullt spelrum.
Pigan Justina (Harriet Andersson) och Fanny (Pernilla Allwin) lyssnar på Alexanders (Bertil Guve) hiskeliga historier.
Precis som Alexander hade Bergman som pojke (och för den som läst hans självbiografi "Laterna magica" (1987) också som vuxen svårt att skilja "verklighet" från "fantasi"). Sagoväsen och gastar följde honom långt upp i åldern och genom sitt liv plågades han som bekant av de inre “dämonerna”. Magin var viktig för Bergman, som tioåring fick han av sin moster just en laterna magica, en projektor för genomskinliga bilder, som förde in filmens trollkonst i hans liv. Just en laterna magica är också vad Alexander leker med.
Alexander (Bertil Guve) kämpar för sin överlevnad mot sin tyranniske styvfar Edvard Vergéus (Jan Malmsjö) i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” (1982).
Likt Bergmans tidigare verk är "Fanny och Alexander" en berättelse om existentiell och andlig kamp. Det två kämparna, David och Goliat, är Alexander och Edvard (baserad på Bergmans far, prästen Erik Bergman som ofta stred med sin son om vad som egentligen var "sanningen"). Biskopen hämtar sin styrka utifrån sin grymma avbild av Gud, medan den konstnärlige pojken har bildskapandets magiska kraft inom sig. Fadern Oscar, som bär vitt, symboliserar det goda, medan den onde styvfadern Edvard alltid bär sin svart. Oscar förkroppsligar lek, lust och kärlek medan Edvard står för det stränga sanningskravet, tukten och känslolösheten. I själva verket är det kyrkans man som inte kan hålla sig till sanningen, hans "kärlek" är hat och hans "välmenande" är förnedring. Emilie gifter sig med honom därför att hon inte kan uthärda tomheten och livslögnen, att han ska föra henne närmare "sanningen" och Guds närhet där det onda gör riktigt ont och det lyckliga är riktigt lyckligt.
Ingmar Bergman ger regi under inspelningen av "Fanny och Alexander" (1982).
Filmen utspelar sig i tre olika hem, eller snarare tre skilda världar. Det Ekdahlska huset baserades på Bergmans mormors högborgerliga våning i Uppsala och Oscars och Emelies modernare lägenhet jugendstil, platser där det råder fest, liv och värme. Den kusliga biskopsgården från medeltiden är en vit skralt inredd plats, ett både andligt och kroppsligt fängelse, medan juden Isaks antikvitetshandel är en magisk labyrint som leder in mot barmhärtigheten och Gud själv. Det tog månader för scenografen Anna Asp att skapa dem och så belönades hon också med en Oscar för sitt sagolika arbete.
"Fanny och Alexander" är en slags filmisk bildungsroman, en historia om att växa och bli till. Det har alltid funnits övernaturliga element i Bergmans filmer, men det som är fascinerade med “Fanny och Alexander” är hur den tidigare inre psykologiska skräcken nu tar sig mer direkta magiska uttryck i sådant som gengångare och tankeläsning. Ett sätt för barnet att tyda livets trauman genom fantasins raster.
Sven Nykvist och Ingmar Bergman under inspelningen av "Fanny och Alexander" (1982).
Det finns också ett sammansatt samspel mellan värme och kyla, mänsklighet och grymhet, som till stor del balanseras av mästaren Sven Nykvists Oscarsbelönade foto. Hans sällsamma egenskap att alltid finna ljuset i Bergmans ångestdrivna och djävulska mörker är här tydligare än någonsin, att se Gud där regissören själv bara hörde tystnad.
I "Fanny och Alexander" återskapar Bergman Oscar II:s Sverige i exakthet, han rör sig mellan tidens olika sfärer, syskonens farbröder, den levnadsglade Gustav Adolf (spelas av en jovialisk Jarl Kulle) och Carl, den svårt alkoholiserade och djupt skuldsatte professorn som endast förlitar sig på logik, står för en modern sekularism och sinnlighet, medan Oscars och Isaks värld fortfarande är fylld av det övernaturliga och kampen mellan gott och ont. Alexander lever därför ännu i myternas och sägnernas värld, fylld av sagolika vålnader och drömbilder mitt i den bistra vardagsverkligheten, han är likt sin far en konstnär på väg att skapa en sannare verklighet än den som omger honom.
Jarl Kulle som den jovialiske Gustav Adolf och Pernilla August i genombrottsrollen som husan Maj.
"Fanny och Alexander" gestaltar Bergmans inre andliga kamp mellan tron och tvivlet. Det ursprungliga Ekdahlska huset präglas av en slags folklig, närmast hednisk, lutherdom, medan Edvards stränga lära präglas av försakande, patriarkat och dödsfixering. Juden Isak står däremot för det utopiska, för framtiden och livets möjligheter. I hans antikvitetsaffär finns en skrämmande teaterdocka föreställande Gud, en deus ex machina som framträder för att ställa saker och ting till rätta, en gestaltning av religionens allvar. Isak är förstås i någon mening en symbolisk jude, han bär så tydligt sitt folks utvaldhet och tragiska historia i sig, men också den levande judiska mystiken, kabbalan, för att frambringa det Guds ljus som kan skingra Edvards mörker.
Ingmar Bergman och Erland Josephson.
Biskopens Gud är förknippad med världens lidande och Bergman tycks mena att det sant heliga i världen finns i det mellanmänskliga, att det är den eviga kärlekens dimension. Det är som att Bergman här närmar sig den judiska mystikens "panteism" och finner barmhärtighet och nåd i Isaks föreställning att världen är förkroppsligandet av Guds tankar eller rent av oskiljbar från Honom själv. I varje sten finns det liv.
Den mystiske Ismael (Stina Ekblad) omfamnar Alexander (Bertil Guve).
Det mystiska får sig en ännu mer både tydligare och mer gåtfull gestaltning i Isaks androgyne systerson, den vansinnige Ismael (Stina Ekblad), som hålls inlåst för sin egen skull. Denne visar sig vara Alexanders andlige tvilling som berättar för honom att vi alla egentligen är en och samma person, att vi flyter igenom varandra, allra tydligast när han omsluter pojken i en närmast erotisk omfamning eller ömt kysser sin bror Aron (Mats Bergman) på läpparna. I den kabbalistiska traditionen blir Adam först man när kvinnan Eva skapas av hans revben, tillsammans utgör de sin androgyne skapares avbild. Den bibliske Ismael är också stamfadern Abrahams förvisade son som för både judar och kristna utgör en brygga till muslimerna (han är enligt traditionen arabernas stamfader), en bild för människornas broderskap och egentliga enhet.
Bergman närmar sig också den judiska mystiska traditionens föreställningar om tidens och rummets intighet, dess illusion. Det finns ett starkt magiskt inslag i filmens cykliska natur, familjen Ekdahl genomlider årstiderna genom symboler och myter, döden är förbunden med vintern och återuppståndelsen med våren.
Ingmar Bergman i samtal med Ewa Fröling och Jan Malmsjö.
Rent litteraturhistoriskt knyter Bergman an till äldre dramer. Det mest uppenbara är "Hamlet", där Alexander själv intar rollen som den danske prinsen som hemsöks av sin far och har sin stora rival i sin styvfar. Det är återigen en markering av att teatern och verkligheten, livet och konsten egentligen inte kan skiljas åt. Emilie hänvisar själv till Hamlet rörande triangeldramat mellan henne, sonen och den nye maken:
Spela inte Hamlet nu, min gosse. Jag är inte drottning Gertrude, och din snälla styvfar är inte kung av Danmark, och det här är inte Kronoborg, trots att det ser så dystert ut”.
Biskop Edvard Vergéus (Jan Malmsjö) försöker förmå Emilie (Ewa Fröling) att stanna hos honom.
Kritiker har just jämfört "Fanny och Alexander" med Shakespeares dramer, inte minst "Stormen" (1623), ett av den engelske dramatikerns sista verk. I samma anda undersöker Bergman mötet mellan civilisation och natur, språket och världen, trolldom och mångtydig verklighet, makt och underordning, nåd och försoning, människa och Gud.
En annan tydlig inspiration är Henrik Ibsens symbolistiska pjäs "Vildanden" (1884) som handlar om just en familj vid namn Ekdal. Likt “Fanny och Alexander” är den fylld av tvetydigheter och är en sällsam blandning av komedi och tragedi och kretsar kring 1800-talsexistentialismens stora fråga om vad innebär att leva ett "sant" liv.
Ingmar Bergman i samtal med Gunn Wållgren under inspelningen av "Fanny och Alexander". I bakgrunden ser vi Ewa Fröling och Allan Edwall.
I "Fanny och Alexander" är den lilla borgerliga familjegemenskapens livsvärld hotad av tidens gång, "allting blir bara värre", som Isak konstaterar med ett uppgivet leende. Samtidigt är patriarkatet på upphällningen, farmodern Helena Ekdahl (Gunn Wållgren) antar rollen som familjens matriark med svärdottern Emilie vid sin sida medan sönerna faller ifrån.
Den mest framträdande inspirationen är förstås August Strindbergs "Ett drömspel" (1902) där just åtskillnaden mellan fiktion och verklighet ifrågasätts helt i enlighet med favoritfilosofen Friedrich Nietzsches "perspektivism", att tillvaron kan gestaltas olika beroende på vem som beskriver den. I slutet av filmen läser också farmodern Helena först motvilligt ur "kvinnohataren" Strindbergs nya pjäs:
"Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existerar icke. På en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster."
På så vis knyter också Bergman ihop säcken för hela sitt skapande, alla hans filmer utgör egentligen bara ett enda stort drömspel.
Ingmar Bergman ger Bertil Guve och Pernilla Allwin regi under inspelningen av "Fanny och Alexander".
"Fanny och Alexander" hade premiär den 17 december 1982 och blev en stor publikframgång, den mest sedda av hans filmer i Sverige och hundratusentals européer gick och såg den på bio. I USA spelade den i princip in vad den kostade, men var ingen match för tiden storfilmer som George Lucas “Jedins återkomst” (1983). Ändå är den ännu en av de mest sedda svenska filmerna i USA vid sidan av Vilgot Sjömans "Jag är nyfiken gul" (1967), Bo Widerbergs "Elvira Madigan" (1967) och Lasse Hallströms "Mitt liv som hund" (1985).
Ingmar Bergman ger Pernilla Allwin regi under inspelningen av "Fanny och Alexander" (1982).
"Fanny och Alexander" blev kritikerrosad förstås, inte minst har den samlade makalösa skådespelarinsatsen framhållits som den mest förfinade i filmhistorien. Den tilldelades Oscar för bästa utländska film, men kunde därför inte tävla om kategorin Bästa film. I dag betraktas "Fanny och Alexander" som inte bara en av de bästa svenska filmerna utan ett av filmkonstens främsta verk över huvud taget.
"Fannny och Alexander" visas på SVT Play fram till 23 januari nästa år.